Verken sexberoende eller hypersexuell störning kommer att
finnas med i den femte upplagan av den diagnostiska manualen för psykiatriska
diagnoser - DSM-V. Åsikter om detta beslut av American Psychiatric Association
(APA) varierar mellan olika personer som arbetar professionellt med människor.
Vissa terapeuter har tolkat APA: s beslut att utesluta dessa diagnoser från
DSM-V som en seger mot en "sex-negativ" diagnos, medan vi som
behandlar sexberoende är oroliga för konsekvenserna av denna försummelse (i mitt tycke) från APAs
sida:
1) Utan formella diagnostiska kriterier för att fastställa
förekomsten av problematiska sexuella beteenden kan terapeuter göra terapi på
många olika sätt som förvärrar de problematiska effekterna av tvångsmässiga
sexuella beteenden
2) Man gör det allmänt svårare för personer som söker hjälp för sexuellt tvångsmässiga beteenden. Korrekt behandling blir
oåtkomligt för många individer
I mitt yrkesval har jag som terapeut väldigt många gånger
sett de förödande resultaten av sexuella beteenden som löper amok och därför
känner jag mig besviken på APA: s ”dom”. Denna känsla av besvikelse gör
samtidigt att jag har svårt att låta bli att reflektera över deras egen
historia. Det dröjde till exempel väldigt länge innan de tog bort
homosexualitet som en psykiatrisk diagnos…
Oavsett detta blir effekterna av det hela både en fråga om
folkhälsa och personlig välbefinnande för många människor, eftersom sexuella
beteenden som man förlorat sin förmåga att styra över orsakar betydande
psykologiska, sociala, relationella och ekonomiska lidanden för enskilda individer
och deras familjer. I sina värsta scenarier kan de leda till sexuellt
överförbara sjukdomar, sammanbrott och uppbrott i familjer och en rad
juridiska, rättsliga och ekonomiska problem.
Min syn är att problemet heter sexberoende, men diagnosen hypersexuell störningar kunde ändå ha varit ett steg i rätt riktning för att legitimera problemet.
Min syn är att problemet heter sexberoende, men diagnosen hypersexuell störningar kunde ändå ha varit ett steg i rätt riktning för att legitimera problemet.
Argumentet att behandling för sexberoende är en företeelse
som lagts fram av "sex-negativa" personer och verksamheter bortser
helt från den smärta, förvirring, trauma, rädsla och hopplöshet som upplevs av
sexberoende personer och deras familjer. Detta riskerar att lämna i sin tur par
och familjeterapeuter (alltså de som brukar behandla äktenskapliga problem inom
ramen för monogami) med mycket få alternativ för att förklara beteenden hos en
make eller maka som ständigt har sex utanför äktenskapet. Hur kan en
familjerådgivare eller par terapeut erbjudande stöd till en person som vid
upprepade tillfällen är förrådd av sin makes eller makas otrohet? Förklarar
terapeuten bara att "din man är narcissist?" Eller att "din fru
kämpar med borderline personlighetsstörning"? Dessa förklaringar är
förenklingar, ofta felaktiga, och erbjuder lite terapeutiskt stöd när någon
försöker desperat förstå en makes kroniska mönster av svek och otrohet.
De flesta människor vill inte förråda det förtroende de har
tillsammans med en nära anhörig, och ännu färre vill att sina svek utvecklas
till ett kroniskt mönster som förstör sammanhållningen i familjen och livet i
allmänhet. Men detta är vad vi ser hos människor som kämpar med beroende,
oavsett om beroendet är alkohol, droger, spel eller tvångsmässiga sexuella och
sexuellt relaterade aktiviteter. Varför skulle vi inte se kroniska mönster av
sexuella beteenden som är destruktiva för familjelivet, yrkeslivet och
privatlivet som ett möjligt tecken på missbruk eller beroende? Resonemanget blir då: om det ser ut som en fisk, luktar som en fisk och simmar som en fisk - då är det nog en fisk!
Som terapeuter som ibland förlitar sig på DSM måste vi också
ge tilltro till våra observationer - även när våra observationer inte pekar på
några officiella diagnoser. Ta till exempel PTSD. Symptom som vanligen
förknippas med Post Traumatic Stress Disorder och traumatisk hjärnskada
beskrevs först 1915 av den engelska läkaren Charles Myers. Under hans tid
tyckte kritiker att det som Myers beskrev som "shell shock" inte var
ett legitimt tillstånd utan istället en serie av falska symptom som utagerades
av fega soldater. 65 år efter Myers först skrev
om ”shell-shock” införlivade APA Post Traumatic Stress Disorder som en legitim
psykisk störning i DSM-III.
I likhet med PTSD blir de flesta störningar i DSM bara
officiella diagnoser efter långa tider av forskning och debatt. Även om det
finns tydliga fördelar med detta (i processen att få in en företeelse i DSM
skärps kriterierna och argumenten för och emot), är det ibland som att klättra
uppför en hal bergsväg. Detta ingår i DSMs natur men kan också försätta många
terapeuter i en svår situation varje gång de konfronteras med konsekventa
mönster av psykiskt lidande som inte går att rada upp utifrån någon diagnos i
just DSM. Skulle terapeuten konceptualisera problemet genom filtret för en
befintlig diagnos som inte riktigt passar in? Eller ska terapeuten gå bortom
diagnos och konceptualisera problemet baserad på noggrant observerade
beteendemönster? Detta är den verklighet som drabbar terapeuter som ser mönster
av missbruk eller beroende i sina klienters sexuella beteenden.
Vi kan konceptualisera mönster av sexuella beteenden som
löper amok som ett missbruk eller beroende (trots utelämnandet av detta i
DSM-V). Eller vi kan försöka förstå dessa mönster genom att diagnostisera
depression, ångestsyndrom, olika slags relations problem eller
personlighetsstörning, men när vi gör det kommer vi inte riktigt till kärnan i
frågan och förnekar oss själva möjligheten att göra relevanta
behandlingsplaneringar.
När vi konceptualiserar kroniska sexuella beteenden som är
destruktiva för personers liv som ett beroende har vi helt plötsligt en
färdplan för att erbjuda behandling, stöd och hopp för att kunna hitta nya
beteendemönster. Vi använder en behandlingsplan som flyttar en person från
destruktiva sexuella beteenden mot hälsa, på samma sätt som andra behandlingar
för missbruk och beroende gör. Detta inkluderar stödgrupper, motiverande
samtal, psykosocial utbildning och kognitiv beteendeterapi som erbjuds i
antingen öppenvård eller sluten vård. Dessa behandlingsalternativ syftar till
upprättandet av känslomässig nykterhet från specifika sexuella beteenden som är
destruktiva och problematiska för den som är beroende. Processen att uppnå
nykterhet sammanfaller med att man upprättar ett stödnätverk, på samma sätt som
Anonyma Alkoholister har skapat socialt stöd för alkoholister i årtionden.
Genom att vara öppen för tanken att sexmissbruk och sexberoende finns behöver
terapeuter inte famla i mörkret när de hjälper någon med ett mönster av
sexuella beteenden som de förlorat kontrollen över. Istället kan terapeuten
utforma en behandlingsplan som bygger på allt vi redan lärt oss genom årtionden
av att behandla andra beroenden. Historiskt sett har välmenande läkare och terapeuter
trott att alkoholism inte var behandlingsbar och kallade det för andra saker.
Under tiden var det upp till dem som kämpade med sjukdomen att hitta ett sätt
att hjälpa sig själva och varandra. Nu håller det medicinska samfundet med om
att alkoholism är ett beroende. Sexberoende är i en liknande situation idag. I
grund och botten innebär detta att om vi behandlar sexberoende som ett beroende
fungerar detta för de som vill ha hjälp och är villiga att göra jobbet, på
samma sätt som när det gäller behandling för alkoholism. Jag har funnit att beroende personer uppskattar att få
reda på att det de gör som saboterar deras liv har ett namn och att de inte är
galna, utan att de vid något tillfälle förlorade kontrollen. Att hjälpa dessa
personer att uppnå nykterhet ger dem tillbaka förmågan att göra hälsosamma val - en dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar