torsdag 14 februari 2013

Hämnd – apropå näthatet


För nästan 4000 år sedan infördes Hammurabis lagar, bl.a. ”Öga för öga, tand för tand”. Denna primitiva lag finns i viss mån även idag och går att se bevis för lite varstans – och ibland går det till och med till ytterligheter. Pga. våra begränsningar har få människor – kanske ingen av oss – förmåga att se olika situationer helt klart och tydligt. Är inte det mesta subjektivt? De flesta av oss kommer någon gång att hitta anledningar att spela Gud som utmäter straff, antingen subtilt genom passiv-aggressivitet eller uppenbart genom sabotage – eller genom vårt sexberoende. Vem som helst kan tyckas vara en fiende i stunden, även nära och kära och de vi älskar. Ibland triggas alltså våra personliga historiska mönster!

Känslor av besvikelse, ilska och orättvisa är vanliga under hela barndomen. Splittringen som kan uppstå av att ha upplevt båda kärlek och hat i relation till viktiga personer under uppväxttiden kan vara traumatiserande, om inte möjlighet finns att på ett hälsosamt sätt integrera eller härbärgera dessa ytterligheter. Jag kommer ihåg när jag var liten och hade bråkat med mina föräldrar, hur jag kunde ligga på min säng och tänka – ”Tänk om jag vore död. Då skulle de ångra sig. Då skulle de be om förlåtelse.” - Jag fick fantasibilder av hur de stod vid min grav och bad om ursäkt för det de hade gjort, storgråtande i sin sorg – ”Kom tillbaka. Förlåt oss.” – Men då skulle det minsann vara för sent! Att jag i så fall låg där död hade ingen betydelse alls i det sammanhanget, jag skulle ju ändå få rättvisa och mina föräldrar skulle få sitt straff! Senare i livet gjorde jag många andra saker för att hämnas, men i stort sett kan man säga att jag låg kvar där i min säng med mina fantasier om rättvisa och hämnd i många, många år.

Jag påminns om en gammal indiansaga. Jag kommer inte ihåg hela sagan med den går ungefär så här: 

Det var en farfar och sonson som var ute på en skogsvandring. Framåt kvällen gjorde de upp en brasa och hade det fint. Farfar sa till sonsonen – ”Jag tror att alla människor äger två hundar. Den ena är blå (eller om det var någon annan färg?) och den är bitsk. Den tycker inte om att man kommer nära och skäller på allt och alla. Den andra är vitt (?) och tycker om att bli klappad och att springa på ängarna och rulla sig i gräset. Och de här två hundarna slås ständigt med varandra.”
Grabben tänkte på det där ett tag och så frågade han – ”Men farfar, vilken hund är det som vinner när de slås?”
Varpå farfar svarade – ”Det beror på vilken man ger mat. Den som får mest näring vinner.”

När det uppstår konfliker i en miljö som är fast förankrad i kärlek kan barn förverkliga intimitet i sina relationer. I känslomässigt vacklande eller utarmade miljöer tycks alla kärleksfulla band hotas av en konflikt.

Att stå upp för orättvisor eller att kräva vedergällning kan vara förståeligt. Men att uppnå detta genom hat eller genom våld kommer aldrig att leda till harmoni, välbefinnande eller sinnesro. Medlen måste vara lika med det resultat man vill uppnå. Det enda motgift för hämnd är att älska sig själv och känslan av att vara älskad. Är det möjligt att bjuda på kärlek, medkänsla, medvetenhet och förståelse när hämndens låga förbrukar och tär?  Vi behöver alla lära oss att utveckla tillit och tro på oss själva i stället för att vara så pass beroende av andra människor att minsta svek får oss att känna som att livet är över. Hämndlyssna tankar eller handlingar är alltid ett tecken på att du ”matar fel hund.” Det finns inget i den yttre världen som någonsin kommer att göra oss hela. Sinnesro är ett inre arbete.

fredag 8 februari 2013

Brev till Socialstyrelsen


Följande är ett mejl jag skickade till Socialstyrelsen idag!

Till Socialstyrelsen

Det är få som kunnat undgå att uppmärksamma de många skandaler med sex som ledord som förmedlas via media så gott som dagligen. Personal på behandlingshem för kemiskt beroende, terapeuter på familjerådgivningar, människor som arbetar med familjerätt, kuratorer och vårdpersonal kommer också i allt högre grad i kontakt med problematik med sexuella förtecken. Information om sexberoende har vuxit framför allt de senaste 5 åren. Antalet hjälpsökande individer och deras familjer har också ökat väldigt mycket. Detta har fört med sig att fler och fler som säger sig behandla sexberoende har satt upp skylten och erbjuder hjälp. Men eftersom sexberoende inte är erkänd som diagnos i Sverige finns det inte heller någon ansvarig myndighet som granskar, utövar tillsyn eller kvalitetssäkrar dessa verksamheter. Faktum är att vem som helst kan slå upp en skylt och erbjuda hjälp. Sen är det förmodligen upp till varje enskild hjälpsökande att avgöra om just den verksamhet man söker hjälp hos ger korrekt hjälp eller inte. Detta försvåras givetvis av att de flesta hjälpsökande och deras anhöriga har fått så pass allvarliga negativa konsekvenser av sexberoendet - och mår så dåligt över detta - att de vill ha nästan vad som helst så fort som möjligt. Den som har finaste hemsida vinner.
Nu har även Landstingen börjat behandla sexberoende. Vilket för vår del innebär en ojämn fördelning mellan vår privata verksamhet och just landstinget. En orättvis konkurrensfördelning där landstingen får alla resurser och vi som är privata får ingenting. Återigen – eftersom sexberoende inte finns i Sverige finns det inte heller någon upphandlings förfarande för tjänster som hänger ihop med sexberoende, anhörigproblematik och medberoende relaterad till sexberoende. Ändå är landstinget i Stockholm en konkurrent till oss. Jag vill tilläga att inte ens där använder man sig av evidentbaserad metodik som bygger på forskning. Man försöker göra sin egen statistiskt underlag för att senare kunna hitta bra metodik. Detta låter ju bra men jag menar att det sker till men för de patienter som söker hjälp – eftersom de inte får tillgång till den metodik som redan finns. Det är som att uppfinna hjulet en gång till och skattebetalare får betala.
Internationellt sett finns det redan en standardisering av metodik som bygger på beprövad metod och informationsutbyte. Det finns ett nätverk av professionella människor som behandlar sexberoende på samma sätt – förutom när det gäller kulturella skillnader. Informationsutbytet har pågått i många år och växer hela tiden. Jag har personligen kontakt med sexberoende terapeuter i många länder. Man kan gå i behandling för sexberoende hos oss i Stockholm och i t ex Los Angeles eller London och det är samma behandling (faktum är att vi också haft ett antal patienter som vi remitterat till dessa behandlingsverksamheter när de flyttat utomlands).  Det finns internationella seminarier där deltagarna kommer från många olika håll och där det sker en ständig uppdatering. Inget av detta känner man till i Sverige – förutom hos oss eftersom vi deltar.    Vi kan ta den verksamhet som jag är ansvarig för som exempel. Jag hade arbetat med behandling för kemiskt beroende väldigt många år innan jag började arbeta med sexberoende (2002), med allt vad det innebär i relation till socialtjänst och kriminalvård. Bl. a. var jag mån om att den verksamhet jag och mina kollegor skulle utveckla skulle byggas upp på ett korrekt sett. Vi införde etikregler och hörde av oss till socialstyrelsen och försökte få en kontaktperson där. Vi startade ett system för journalföring och införde verktyg för diagnostisering. Vi gick så långt att vi skaffade oss tillstånd för att bedriva behandling för kemiskt beroende för att kunna behandla de fåtal patenter som hade ett korsberoende där kemikalier ingick. Medan vi utvecklade vår verksamhet insåg vi att vi behövde mer kunskap för att kunna erbjuda hjälpsökande bättre hjälp. Vi åkte till USA och utbildade oss specifikt för att arbeta med sexberoende. . Eftersom vi är ett privat företag går all vår ev. vinst till att utbilda och uppdatera vår personal. För närvarande är vi i en situation där vi har tillstånd att bedriva behandling för sexberoende i USA och är erkända och godkända båda där och internationellt sett. Vår klinik är välkänd i ett internationellt sammanhang och vi tar också emot patienter från många olika länder i EU, Afrika, mellanöstern – ja, t.o.m. Hong Kong!
Vi vill bli granskade. Jag har själv pratat med olika människor på socialstyrelsen och i landstingen under åren som gått. Många förstår vårt problem, men det finns ingen som tar tag i det från myndigheternas sida. För närvarande startar jag upp en utbildning för människor som är intresserade av att arbeta med sexberoende/hypersexualitet för att vi ska kunna sprida kunskapen och de evidentbaserade behandlingsmetoder vi lärt oss själva under årens lopp och genom det vi lärt oss i certifieringen vi fått i USA.  Min personal och jag tycker det vore oerhörd tragiskt om behandling för sexberoende förknippas med geschäft.
På DBK har vi startat en intresseorganisation för människor som behandlar sexberoende utifrån evidens och forskning med statistiskt underlag. Den organisationen heter European Sex Addiction Therapists (ESAT). En så länge är medlemsantalet låg men det kommer att växa.  Men vad – om något - kan socialstyrelsen göra?
DBK är en privat behandlingsverksamhet som startade 2004. Vi är Europas äldsta och mest erfarna verksamhet. Vi är idag tio personer som arbetar där – alla har gått eller går i utbildning för att arbeta specifikt med sexberoende. Sedan vi startade vår verksamhet har c:a 1230 personer gjort behandling, inklusive anhöriga. Av dessa är det 75 % som hittat ett nytt sett att leva. Alltså en högre siffra än det som brukar uppges vid behandling för kemiskt beroende.
 Erik Sundby, verksamhetschef
DBK

tisdag 5 februari 2013

Intervju om min bok

"Det Är Inte Kärlek - När Sex Blir En Drog"

http://urplay.se/Produkter/172641-En-bok-en-forfattare-Det-ar-inte-karlek