söndag 27 oktober 2019

Nytt från Sexberoendepodden!


Sexberoendepodden är en podd om sexberoende och anhörigproblematik - det vi kallar för anhörigtrauma.
Sexberoendepodden ges ut av DBK Sverige, Sveriges äldsta och mest erfarna behandlingsverksamhet för sexberoende och deras partners.

PARPROCESSES PÅ DBK SVERIGE - DEL 1

"Parprocessen på DBK Sverige - del 1" är första delen i en serie som handlar om vad man går igenom som par när man kommer till DBK Sverige. Serien kommer sammanlagt att innehålla 4 delar.    
 Den sexberoende är avslöjad, alla år av jonglerande med osanning har brakat samman. Partnerns liv är vänt upp-och-ned, det är en chock och ett trauma - utan dess like. Och ändå är kanske inte allt avslöjat. Det finns ingen tillit kvar - förhållandet har trubbats av. Den sexberoende och hans partners liv har blivit ett fängelse.
Vad gör man som par? 
 Med Lotta, anhörig till en sexberoende och anhörigterapeut på DBK Sverige & Erik Sundby, sexberoende och grundare till DBK Sverige. Klicka bara på nedan länk!

iTunes
https://podcasts.apple.com/se/podcast/parprocessen-p%C3%A5-dbk-sverige-del-1/id1479067029?i=1000454529395https://podcasts.apple.com/se/podcast/parprocessen-p%C3%A5-dbk-sverige-del-1/id1479067029?i=1000454529395

måndag 30 september 2019

Varför hemligheter kan förstöra relationer -


Kan man fortsätta vara intim när tilliten fått en törn?

För den som är otrogen kan otrohet vara spännande, förförisk och ge känslor av förnyelse, föryngring och glädje. Den partner som blir förrådd kan dock känna förvirring, ilska, förtvivlan, smärta och ett brustet hjärta. Alla nära relationer innebär ett pågående arbete. Kärlek är en färskvara. Men när ett par står inför konsekvenserna av otrohet kan utmaningen kännas oöverstiglig.

En fråga som kan komma upp i parrelationer är skillnaden mellan hemlighetsmakeri och att ha ett privatliv. En partner anser till exempel att han eller hon förtjänar att ha lite privatliv, medan den andra tycker att detta är att vara hemlig. Vilket är vilket? Och hur kan vi veta skillnaden mellan de två? Hur kan vi navigera i detta?

Vi som arbetar på DBK brukar säga - att ha ett hemligt liv är ett tillstånd som är fri från observation och störningar.

När du till exempel lämnar en offentlig social tillställning och återvänder till privatlivet i ditt eget hem, kan personen som satt bredvid dig vid den offentliga tillställningen inte längre titta på, prata med, eller på annat sätt irritera dig.

I allmänhet innebär privatliv att man håller vissa saker privata genom att inrätta och upprätthålla gränser som är anpassade till en persons individuella behov och den personens värderingar och övertygelser. När någon tränger sig in i privatlivet kan man känna sig arg (och detta med all rätt) och vilja dra sig bort från den som sabbade hens privatliv.

Att hemlighålla däremot innebär att man aktivt och avsiktligt håller information dold från en eller flera personer. Att vara hemlig är ett tillstånd. 

Om någon behåller hemligheter beror det på att man är rädd för vilken inverkan informationen kommer att ha om det blev känt, antingen när det gäller sig själv eller andra. Det som ofta ligger till grund för hemlighetsmakeri är rädsla för andra människors reaktioner och/eller repressalier. När dina hemligheter avslöjas kan du känna det som att du har tappat kontroll över den information som finns i hemligheten (eller hemligheterna) och hur andra svarar an på det. Således kan du vara rädd, ängslig, orolig och arg, och vill helst dra dig undan.

Med hjälp av ovanstående definitioner verkar skillnaden mellan att ha ett privatliv och att vara hemlig relativt tydligt, men så enkelt är det inte alltid:

Tänk på en man som upptäcker att hans partners syster är väldigt attraktiv. Han har ingen avsikt att någonsin agera på den attraktionen därför att han älskar och respekterar sin partner. Denna man kan reflektera över sin attraktion till sin svägerska privat. Hans fru kan dock anse det som en hemlighet. Som extern observatör är det svårt att säga om en åsikt är mer överensstämmande med verkligheten än den andra. Man kan fråga sig varför denna skillnad är viktig? Vi pratar bara semantik, eller? Nej, egentligen inte.

Det finns en stor skillnad mellan att ha ett privatliv och ha hemligheter när det gäller graden av vilken dold information som kan påverka ett intimt förhållande om eller när den informationen blir känd.

Om en man i hemlighet läser sin partners damtidning när han sitter på toaletten och känner sig lite generad för att han tittar på en tidning som riktar sig till kvinnor, kan han hemlighålla detta faktum. Och om hans fru upptäcker det kommer deras förhållande förmodligen inte att påverkas på något bestående sätt - annat än att hon kanske retar honom för det, eller att hans val av tidning kanske påverkar hennes klädval. Detta är ett exempel på privatlivets integritet. Men om samma person skulle onanera medan han tittade på sin hustrus damtidning, skulle han kanske försöka hemlighålla detta. Om hans fru skulle få reda på det kan hon bli arg eller känna sig mindre attraktiv. Men hon kan också skratta åt det, om hon finner beteendet roligt. Hur som helst, det faktum att han inte berättar för henne för att hon kan bli arg eller sårad gör det här till ett exempel på att vara hemlig.

Vad är otrohet?

Detta leder direkt till det egentliga ämnet för denna artikel - otrohet. Efter att ha arbetat med beroende sedan 1982, och med sexberoende och andra intimitetsstörningar i nästan 20 år tror jag att jag hört varje möjlig åsikt om otrohet. Längs min väg har jag lärt mig även att många människors försök att definiera otrohet är oftast mycket subjektiva försök, förutom när det gäller en sak som alltid funnits med:

Otrohet är när den tillit som finns i åtagna parrelationer bryts ned pga. att viktiga hemligheter göms undan från en partner (t ex en sambo, fru eller man).

Otrohet innebär alltså att du behåller viktiga sexuella och/eller romantiska hemligheter för dig själv - och anledningen till att dessa hemligheter hålls gömda är allt som oftast rädsla.

En annan sak jag lärt mig är att när det gäller de negativa effekterna av sex utanför en förment monogam relation, är det ingen skillnad mellan de sexuella aktiviteter som finns på nätet eller när det gäller verklig sex med riktiga människor. Känslan av smärta och svek är densamma för den som är lurad. Som jag skrivit om så många gånger tidigare - det är inte den specifika sexuella handlingen som orsakar det mesta av den känslomässiga smärtan och de skador som uppstår i en förment monogam relation. Det är de ständiga lögnerna, den känslomässiga distansen och förlusten av tillit som gör det. Det är vetskapen om att man blivit förd bakom ljuset och ljugen för.

Här är ett exempel på både hemlighetsmakeri och otrohet:

"Om jag berättar för min fru att jag laddade ner en dejting app. på min nalle förra veckan och tittade på olika profiler i tre timmar igår kväll kan hon bli riktigt arg. Även om jag inte försökte träffa någon. Jag behåller nog detta för mig själv.”

Många människor som är i en åtagen och varaktig parrelation klarar av att övertala sig själva att hemligheter är samma sak som att ha ett privatliv:

”Under lunchrasten idag träffade jag en kille som jag chattat med på nätet. Men jag
behöver inte berätta detta för min man därför att det är privat och skadar inte vår    relation. Det han inte vet skadar ju inte.”

”När jag var bortrest i jobbet förra veckan gjorde jag av med tretusen kronor på en strippklubb. Men min fru behöver inte veta därför att pengarna kom från ett litet konto jag har och inte vårt gemensamma konto.”

Båda dessa personer har övertygat sig själva om att de bara håller det privat – fast egentligen handlar det om att de hemlighåller det de gjort.

Om du undrar om någonting du gjort är privat eller om det är en hemlighet kan du ställa dig själv en fråga:

Om personen jag håller denna information från visste hela sanningen, skulle han eller hon bli skadad, känna sig sviken eller bli arg?

Om svaret är ja - då håller du hemligheter. Porranvändning, att jaga prostituerade eller att besöka thaimassageställen för s.k. ”happy ending” är alla beteenden som människor hemlighåller för sina partners. På liknande sätt är beteenden som att snoka, följa efter sin partner utan deras vetskap, att på olika sätt avlyssna personen (det jag kallar för att ”ägna sig åt detektivarbete”), är också beteenden som många hemlighåller för sina partners De första exemplen på beteenden kan betraktas som olika slags sexuell otrohet, medan de andra exemplen är vanliga sätt att svara an på otrohet. Båda är exempel på hemlighetsmakeri.

Det primära problemet med hemligheter i intima relationer är att de undergräver tillit. Och vi vet faktiskt att de hälsosammaste nära relationerna bygger just på ömsesidig tillit. Detta betyder inga hemligheter. Samtidigt innebär detta inte att du inte kan ha någon personlig integritet. Till exempel är mina lösenord på Facebook privata. Min sambo är helt välkommen att läsa igenom dessa sidor för att se vad jag lägger ut, men min inloggningsinformation är min sak. Det viktiga är att vi hade en dialog om våra sociala mediekonton och kom ömsesidigt överens om en gräns som överensstämmer med våra unika uppsättning värderingar som par, istället för att en av oss helt enkelt bestämmer vad som är och inte är privat i vår relation. Naturligtvis innebär denna typ av ömsesidigt givande och emottagande mycket mer än åtkomst på Facebook. Alla aspekter av en relation ska öppet kunna diskuteras och debatteras, och diskussionerna och de ömsesidigt överenskomna gränserna som är ett resultat av detta förstärker snarare än försvagar parets intima band.

Tänk till exempel på det första exemplet som jag gav, där mannen dras till sin hustrus syster. Många par som upptäcker ett behov av att sätta en gräns i en liknande situation kommer förmodligen att komma överens om att det inte finns något behov av att dela information om en attraktion om man inte tänker agera på den. En partner kan säga: ”Om vi går på bio och du tycker att en skådespelerska är riktigt het, kan du berätta för mig om det eller så kan du hålla informationen privat. Men om du har en het ny medarbetare på jobbet som flörtar med dig, då vill jag veta om det."

Par kan till och med diskutera och komma överens om olika gränser för sexuella aktiviteter utanför deras relation. En del par kan till exempel välja att leva i en ”öppen relation” med gränser som oftast är specifika för just den parrelationen. En sådan överenskommelse kan vara att om någon har sex utanför förhållandet måste de berätta detta och t.o.m. ibland beskriva under vilka omständigheter det hände. Den enkla sanningen är att tydligt definierade avtal och gränser om ”acceptabel användning” av olika företeelser som porr, besök på strippklubbar, anonym sex, flirt och liknande kan fungera för en del par, så länge båda parter kan fullt ut delta i diskussioner om var gränserna går.

Par kan också diskutera och komma överens om hur och vad de ska avslöja för varandra. Vissa par kan komma överens om att om en av dem har gjort något som kan uppröra den andra, så länge den skyldiga tar ansvar för det inträffade genom att berätta om det inom 24 timmar och inte upprepa beteendet, så kommer vad de än gjort att förlåtas. Den här typen av överenskommelse hjälper till att eliminera hemligheter och kan hjälpa till att bygga tillit. I huvudsak lär sig partners att ingen av dem är perfekt, men båda bryr sig tillräckligt mycket om varandra och deras intima band för att vara ärliga istället för att behålla hemligheter. Och det är en kraftfull och mycket tröstande sak att veta.

Att vara ärlig och känslomässigt sårbar i en parrelation är en form av både personlig integritet och integritet i parrelationen. Ibland tror människor att de bara har kränkt sin integritet om de ljuger rakt av. Men hemligheter är underlåtenhet att säga som det är, och detta är lika skadliga för relationer och en persons personlig integritet som de lögner man säger högt. Många människor förstår inte detta, eller kanske de bara är rädda för att erkänna det… Som sådan behåller de viktiga hemligheter i sina relationer, och de utvecklar aldrig riktigt den nivå av tillit och känslomässig intimitet de egentligen vill ha.

Otrohet är att bryta löftet om att förbli trogen i relation till en partner, vare sig detta löfte gjordes som en del av äktenskapslöften eller vid intima samtal om överenskommelser mellan älskare. Även om det var otänkbart att bryta sådana bindningar vid tiden de gavs, är otrohet långt ifrån sällsynt. Och när det händer ställs man inför jobbiga frågor: Bör du stanna kvar? Kan tillit återskapas? Eller finns det inget annat val än att packa ihop sina saker och gå vidare?

söndag 21 juli 2019

Hur det hela började

Året var 2000. DBK Sveriges blivande grundare Erik hade just avslöjats med sitt sexberoende och upptäckte i samband med detta att det fanns i gen hjälp i Sverige - än mindre hjälp för hans partner Ewa. Deras separata resor i tillfrisknande och läkning - samt deras resa som par - ligger numera till grund för de principer som styr DBK Sveriges läknings -och behandlingsprogram för par. 

https://soundcloud.com/user-148947036/parbehandling

Är du intresserad av att lära dig mer om DBK Sveriges behandling för par? Följ gärna nedan länk för vår artikelserie om de principer som ligger till grund för vår s.k. ”Par-process”.

https://www.dbksverige.se/blogg/2018/12/18/poddkast-med-erik-sundby-94gxb

tisdag 11 juni 2019

Utveckling av beroende

”Jag vet inte längre vad jag ska göra… Jag kan inte sluta med porren. Och jag kan inte prata med mina föräldrar om det. Jag skulle få stryk. Jag har försökt prata med kuratorn på skolan men det verkar inte som hon fattar. Jag pratade med en psykolog på ungdomsmottagningen men hon sa bara att det gjorde inget – att jag skulle bara fortsätta. Jag vill ju inte längre! Jag mår sämre och sämre…” Joel, 14 år.

Även om det finns undantag utvecklas sexberoende oftast under tonåren. Detta beror till stor del på att våra belöningssystem som tonåringar är extra sårbara, framför allt när det gäller dopaminutsöndring. Tonåringars naturliga dopaminutsöndring kan ge en stark känsla av att vara levande när de engagerar sig i nya spännande upptäckter i livet. Det kan också leda till att tonåringar fokuserar enbart på de positiva belöningarna de är säkra på att få, medan de antingen inte tänker på eller minimerar de potentiella riskerna och de negativa konsekvenserna av ett specifikt beteende.
I sin bok Brainstorm: The Power and Purpose of the Teenage Brain beskriver författaren Daniel J Siegel om sitt möte med en 17-årig tonårstjej – kalla henne Lisa. Hon berättade för honom att hon hade planerat att bli “helt plakat” vid en fest hemma hos en klasskompis. Den tonåriga tjejen genomförde sin plan även om hon var fullt medveten om riskerna – ”Jag antar att jag visste vad som kunde hända. Men spänningen och det häftiga var bara för mycket att säga nej till.”

Daniel Siegel menar att detta visar hur tonåringar oftast inte är helt nollställda eller omedvetna inför de negativa konsekvenserna av specifika handlingar, utan lägger bara större vikt vid de positiva aspekterna av en händelse eller upplevelse: spänningen, den gemensamma erfarenheten tillsammans med kompisarna, det häftiga eller roliga, kicken man får genom att bryta mot reglerna. Idag vet vi att betoningen på det positiva är ett resultat av skiftningar i hjärnans struktur och funktion under just tonårstiden. Lisas fokus på det positiva i det hon tänkte göra var i själva verket en naturlig följd av det ökade drivet för belöning i hennes tonårshjärna.

Under tonåren ökar aktiviteten hos de neurala kretsarna med dopamin i centrum för att skapa vår drivkraft för belöning. Från och med början av tonåren och upp till 15 – 16 års åldern får denna nydanade frisättningen av dopamin alla ungdomar att ägna sig åt att söka stimulerande och spänningsfyllda upplevelser och aktiviteter. Forskning tyder på att dopaminets grundnivå är lägre, men dess frisättning som svar på nya upplevelser är högre, vilket kan förklara varför tonåringar kan upplever känslan av att vara ”uttråkad” såvida de inte engagerar sig i någonting stimulerande och nytt.

Denna nya naturliga dopaminutsöndring kan ge ungdomar en stark känsla av att vara levande när de är engagerade i olika företeelser i livet. Det kan också leda dem att fokusera enbart på de positiva belöningarna som de är säkra på att få medan de inte ens märker eller nedvärderar de potentiella riskerna och de eventuella negativa konsekvenserna.

Hjärnans ökade drivkraft för belöning och därmed dopaminutsöndring under ungdomsåren manifesterar sig i tonåringars liv på tre viktiga sätt:

1. Ett sätt på vilket ökad dopaminutsöndring påverkar oss under tonåren är den dokumenterade höjningen av vår känslighet för beroende. Alla beteenden och kemiska substanser som är beroendeframkallande innebär frisättning av dopamin. Som tonåringar är vi inte bara mer benägna att experimentera med nya upplevelser, utan också mer benägna att reagera med en kraftig dopaminutsöndring som för några av oss kan innebära att vi utvecklar beroendesjukdomen. Att t ex använda porr leder till att dopamin frigörs och vi kan känna oss tvungna att återvända till porren för att få mer dopamin. När porrens inverkan upphör klingar också dopaminet av. Vi drivs till att använda mer av den typ av porr som spetsade till vår dopaminutsöndring eller engagera oss i mer extrem porr. Utveckling av porrberoende sker genom ett antal små men viktiga destruktiva val.

2. Ett annat sätt som den ökade driften för att få belöning visar sig hos tonåringar helt enkelt genom en ökad tendens till impulsivitet, där man engagerar sig i beteenden utan att de är genomtänkta. Med andra ord stimulerar impulsen till en handling utan något mellanrum eller paus – utan reflektion. Att ta en paus mellan impuls och handling gör det möjligt för oss att tänka på andra alternativ utöver den omedelbara dopamindrivna impulsen som invaderar våra sinnen. Att stilla impulsen och slappna av tar tid och är energikrävande. Det är lättare att bara agera på impulsen. Eftersom drivkraften för belöning är starkare, mer invaderande och påfrestande än någon annan gång i livet just under tonåren, blir den tid man tar och som behövs för bearbetning – för reflektion och därigenom utveckling av självmedvetenhet – mycket viktig. Om vad vi än gör är ett uttryck för omedelbar handling utan reflektion lever vi våra liv med foten på gaspedalen, utan bromsar. Vi lär oss inte heller vilka vi egentligen är. Här kommer lite information om hjärnbarken: Den goda nyheten är att impulshandlingar kan stoppas – om vissa fibrer i hjärnbarken arbetar för att skapa ett mentalt utrymme mellan impuls och handling. Just hjärnbarken är viktig för utveckling av bl.a. högre tänkande och andra komplexa funktioner såsom minne och språk. Det är ett område i hjärnan som genererar tankar. Under ungdomsåren börjar dessa reglerande fibrer växa för att motverka den överdrivna dopaminutsöndringen i belöningssystemet. Resultatet är en minskning av impulsivitet. Detta kallas ibland kognitiv kontroll och är en viktig källa till minskad benägenhet att utsätta sig för fara. Det minskar också risktagande under tiden som tonåringar utvecklas. Att ”svälta” hjärnans generator på möjligheter till tänkande – dvs att oavsett anledningen inte lära sig hantera livets problem, att inte delta i sociala sammanhang, att inte tillåta sig att ta emot kunskap i skolan, av viktiga vuxna eller genom vänner, att inte läsa en god bok, etc., gör att man inte heller ger hjärnbarken möjlighet att utvecklas.

3. Den tredje typen beteende som bildas av den ökande drivkraften för belöning i tonåringars hjärna är något som kallas hyperrationalitet (hyper-rationality på engelska. Ett slags tunnelseende där man bara fokuserar på det positiva). Vi tittar bara på fakta när det gäller en specifik situation och ser inte den stora bilden. Vi saknar sammanhanget, helikoptersyn, eller överblick. Detta kan innebära att vi lägger mer vikt på de beräknade fördelarna med ett specifikt handlande än på de potentiella riskerna med det handlandet. Studier visar att vi som tonåringar ofta är fullt medvetna om risker och till och med förstorar upp möjligheten att något dåligt kommer att hända. Men vi lägger helt enkelt mer vikt vid de spännande potentiella fördelarna av våra handlingar. Det som händer när det gäller hyperrationellt tänkande är inte brist på tanke eller reflektion (som med impulsivitet), och det handlar inte om ett sätt att försvara att man håller på att utveckla ett beroende relaterat till beteenden eller kemiska substanser. Istället kommer denna kognitiva process från beräkningar som görs i hjärnan som lägger störst vikt vid det positiva resultatet och inte mycket vikt alls vid möjliga negativa konsekvenser. De områden i hjärnan som överväger och värderar minskar helt enkelt betydelsen av de negativa konsekvenserna av ett specifikt beteende. De mekanismer som tonåringar använder för att väga alternativ är partiska till fördel för de positiva resultaten. Slutsatser som oftast dras innebär att fördelarna uppväger nackdelarna väldigt mycket, och det verkar helt enkelt värt risken. När vi tänker hyperrationellt så tänker vi förEtt exempel på detta är om jag tänker köra bil 150 kilometer i timmen och fastnar i hur spännande det kommer att bli. De potentiella nackdelarna – att jag till exempel skulle kunna krascha in i ett träd, eller att jag skulle kunna döda någon annan eller mig själv – minimeras. När vi gör beräkningar utifrån hyperrationalitet, säger vi till oss själva att chansen är mycket trolig att allt kommer att bli bra. Det kan finnas en fem procents chans att jag kommer att krascha men 95 procents chans att jag inte kommer att göra det. Tyvärr bedömer det hyperrationella tänkandet noggrant och träffsäkert sannolikheterna, men det undervärderar också svårighetsgraden av de negativa resultaten helt enkelt därför att det bara finns en liten chans att det kommer att hända. Denna positiva partiskhet kan aktiveras speciellt när tonåringar hänger med andra tonåringar eller tror att deras vänner på något sätt kommer att kunna uppmärksamma sina handlingar. Som tonåring är det de sociala och känslomässiga sammanhangen vi befinner oss i som bestämmer hur våra hjärnor ska bearbeta information. Detta är givetvis sant oavsett ålder, men påverkan av kamrater är särskilt starkt under tonårstiden. Lisas beteende var inte impulsivt – hon hade länge planerat sin kväll utifrån hyperrationellt tänkande.

Sammantaget innebär allt detta att det inte är så enkelt som att säga att tonåringar bara är impulsiva, eller att det bara handlar om ”hormoner” eller ”frigörelse”. Forskning tyder på att risktagande beteenden under tonåren har mindre att göra med hormonella obalanser än med förändringar i hjärnans belöningssystem – och framför allt när det gäller dopaminutsöndring. Detta i kombination med den kortikala arkitekturen som stöder hyperrationellt beslutsfattande skapar den positiva partiskheten som dominerar under tonåren.

Sedd från insidan kan förändringarna i hjärnans belöningssystem under tonåren vara överväldigande och från utsidan kan förändringarna verka som att tonåringar har till och med gått förlorade eller är ”out of control”. Men Daniel Siegel menar att det finns inget fel på drivkraften för belöning genom att engagera sig i nya spännande beteenden och aktiviteter – förutsatt att man kan lära sig att hantera detta driv för att minimera skador på sig själv eller andra. Att kunna känna igen, uppskatta och se det naturliga i de viktiga och nödvändiga förändringarna i hjärnan under tonåren är avgörande för båda de personer det gäller och deras föräldrar. Under tiden som förändringarna sker och i en perfekt värld uppmärksammar de vuxna detta och erbjuder tonåringar stöd och den vägledning de behöver för att lära sig hantera detta genom högre tänkande. Detta istället för att bara kasta upp sina händer och tänka att det handlar om en omogen hjärna som helt enkelt behöver växa upp; eller ”rasande hormoner som behöver tämjas”; eller att förväxla belöningssystemets påverkan på tonåringar med frigörelseprocesser från föräldrarna; eller ännu värre – förväxlar de naturliga förändringarna i hjärnans belöningssystem med olika handikapp som ADHD.

I en perfekt värld får tonåringar det korrekta stödet och den vägledning de behöver för att möjliggöra för dem att utveckla vitala nya färdigheter och den kunskap de behöver och kan lära sig använda för att leda lyckliga och hälsosamma liv. Men i en inte alltför perfekt värld, i en värld därdet finns väldigt lite eller inget utrymme eller ens kunskap om hur man bär sig åt för att hjälpa ungdomar att hitta beteenden, upplevelser och aktiviteter som ger näring till förmågan att utveckla högre tänkande, kommer ungdomen att motverka detta genom att hitta egna lösningar. Lösningar som oftast handlar om att just gå från impuls till handling, som handlar om hyperrationellt tänkande och beslutsfattande – och därigenom att ägna sig åt beroendeframkallande beteenden som porranvändning eller att använda kemiska substanser för att få dopaminutsöndring.



måndag 6 maj 2019

Del 2: vikten av fullständiga avslöjanden

Nu kommer del 2 i DBK Sveriges artikelserie för par, där sexberoende avslöjats i deras relation.
Det är inte självklart att det som partners till sexberoende personer känner mest smärta över nödvändigtvis är VAD den sexberoende gjort, utan det faktum att man har ljugit för dem. Att man har förts bakom ljuset är orsaken till det mesta av känslan av svek.

måndag 29 april 2019

Att navigera genom läkning som par

Nu lanserar DBK Sverige vår nya artikelserie om att hjälpa par att navigera efter det att sexberoende upptäckts i deras relation. Vi har sedan länge myntat ett begrepp som vi kallar för anhörigtrauma. Anhörigtrauma kännetecknas av de posttraumatiska reaktioner som anhöriga - oftast partners till sexberoende personer - utsätts för.

https://dbksverige.squarespace.com/blogghttps://dbksverige.squarespace.com/blogg