tisdag 11 juni 2019

Utveckling av beroende

”Jag vet inte längre vad jag ska göra… Jag kan inte sluta med porren. Och jag kan inte prata med mina föräldrar om det. Jag skulle få stryk. Jag har försökt prata med kuratorn på skolan men det verkar inte som hon fattar. Jag pratade med en psykolog på ungdomsmottagningen men hon sa bara att det gjorde inget – att jag skulle bara fortsätta. Jag vill ju inte längre! Jag mår sämre och sämre…” Joel, 14 år.

Även om det finns undantag utvecklas sexberoende oftast under tonåren. Detta beror till stor del på att våra belöningssystem som tonåringar är extra sårbara, framför allt när det gäller dopaminutsöndring. Tonåringars naturliga dopaminutsöndring kan ge en stark känsla av att vara levande när de engagerar sig i nya spännande upptäckter i livet. Det kan också leda till att tonåringar fokuserar enbart på de positiva belöningarna de är säkra på att få, medan de antingen inte tänker på eller minimerar de potentiella riskerna och de negativa konsekvenserna av ett specifikt beteende.
I sin bok Brainstorm: The Power and Purpose of the Teenage Brain beskriver författaren Daniel J Siegel om sitt möte med en 17-årig tonårstjej – kalla henne Lisa. Hon berättade för honom att hon hade planerat att bli “helt plakat” vid en fest hemma hos en klasskompis. Den tonåriga tjejen genomförde sin plan även om hon var fullt medveten om riskerna – ”Jag antar att jag visste vad som kunde hända. Men spänningen och det häftiga var bara för mycket att säga nej till.”

Daniel Siegel menar att detta visar hur tonåringar oftast inte är helt nollställda eller omedvetna inför de negativa konsekvenserna av specifika handlingar, utan lägger bara större vikt vid de positiva aspekterna av en händelse eller upplevelse: spänningen, den gemensamma erfarenheten tillsammans med kompisarna, det häftiga eller roliga, kicken man får genom att bryta mot reglerna. Idag vet vi att betoningen på det positiva är ett resultat av skiftningar i hjärnans struktur och funktion under just tonårstiden. Lisas fokus på det positiva i det hon tänkte göra var i själva verket en naturlig följd av det ökade drivet för belöning i hennes tonårshjärna.

Under tonåren ökar aktiviteten hos de neurala kretsarna med dopamin i centrum för att skapa vår drivkraft för belöning. Från och med början av tonåren och upp till 15 – 16 års åldern får denna nydanade frisättningen av dopamin alla ungdomar att ägna sig åt att söka stimulerande och spänningsfyllda upplevelser och aktiviteter. Forskning tyder på att dopaminets grundnivå är lägre, men dess frisättning som svar på nya upplevelser är högre, vilket kan förklara varför tonåringar kan upplever känslan av att vara ”uttråkad” såvida de inte engagerar sig i någonting stimulerande och nytt.

Denna nya naturliga dopaminutsöndring kan ge ungdomar en stark känsla av att vara levande när de är engagerade i olika företeelser i livet. Det kan också leda dem att fokusera enbart på de positiva belöningarna som de är säkra på att få medan de inte ens märker eller nedvärderar de potentiella riskerna och de eventuella negativa konsekvenserna.

Hjärnans ökade drivkraft för belöning och därmed dopaminutsöndring under ungdomsåren manifesterar sig i tonåringars liv på tre viktiga sätt:

1. Ett sätt på vilket ökad dopaminutsöndring påverkar oss under tonåren är den dokumenterade höjningen av vår känslighet för beroende. Alla beteenden och kemiska substanser som är beroendeframkallande innebär frisättning av dopamin. Som tonåringar är vi inte bara mer benägna att experimentera med nya upplevelser, utan också mer benägna att reagera med en kraftig dopaminutsöndring som för några av oss kan innebära att vi utvecklar beroendesjukdomen. Att t ex använda porr leder till att dopamin frigörs och vi kan känna oss tvungna att återvända till porren för att få mer dopamin. När porrens inverkan upphör klingar också dopaminet av. Vi drivs till att använda mer av den typ av porr som spetsade till vår dopaminutsöndring eller engagera oss i mer extrem porr. Utveckling av porrberoende sker genom ett antal små men viktiga destruktiva val.

2. Ett annat sätt som den ökade driften för att få belöning visar sig hos tonåringar helt enkelt genom en ökad tendens till impulsivitet, där man engagerar sig i beteenden utan att de är genomtänkta. Med andra ord stimulerar impulsen till en handling utan något mellanrum eller paus – utan reflektion. Att ta en paus mellan impuls och handling gör det möjligt för oss att tänka på andra alternativ utöver den omedelbara dopamindrivna impulsen som invaderar våra sinnen. Att stilla impulsen och slappna av tar tid och är energikrävande. Det är lättare att bara agera på impulsen. Eftersom drivkraften för belöning är starkare, mer invaderande och påfrestande än någon annan gång i livet just under tonåren, blir den tid man tar och som behövs för bearbetning – för reflektion och därigenom utveckling av självmedvetenhet – mycket viktig. Om vad vi än gör är ett uttryck för omedelbar handling utan reflektion lever vi våra liv med foten på gaspedalen, utan bromsar. Vi lär oss inte heller vilka vi egentligen är. Här kommer lite information om hjärnbarken: Den goda nyheten är att impulshandlingar kan stoppas – om vissa fibrer i hjärnbarken arbetar för att skapa ett mentalt utrymme mellan impuls och handling. Just hjärnbarken är viktig för utveckling av bl.a. högre tänkande och andra komplexa funktioner såsom minne och språk. Det är ett område i hjärnan som genererar tankar. Under ungdomsåren börjar dessa reglerande fibrer växa för att motverka den överdrivna dopaminutsöndringen i belöningssystemet. Resultatet är en minskning av impulsivitet. Detta kallas ibland kognitiv kontroll och är en viktig källa till minskad benägenhet att utsätta sig för fara. Det minskar också risktagande under tiden som tonåringar utvecklas. Att ”svälta” hjärnans generator på möjligheter till tänkande – dvs att oavsett anledningen inte lära sig hantera livets problem, att inte delta i sociala sammanhang, att inte tillåta sig att ta emot kunskap i skolan, av viktiga vuxna eller genom vänner, att inte läsa en god bok, etc., gör att man inte heller ger hjärnbarken möjlighet att utvecklas.

3. Den tredje typen beteende som bildas av den ökande drivkraften för belöning i tonåringars hjärna är något som kallas hyperrationalitet (hyper-rationality på engelska. Ett slags tunnelseende där man bara fokuserar på det positiva). Vi tittar bara på fakta när det gäller en specifik situation och ser inte den stora bilden. Vi saknar sammanhanget, helikoptersyn, eller överblick. Detta kan innebära att vi lägger mer vikt på de beräknade fördelarna med ett specifikt handlande än på de potentiella riskerna med det handlandet. Studier visar att vi som tonåringar ofta är fullt medvetna om risker och till och med förstorar upp möjligheten att något dåligt kommer att hända. Men vi lägger helt enkelt mer vikt vid de spännande potentiella fördelarna av våra handlingar. Det som händer när det gäller hyperrationellt tänkande är inte brist på tanke eller reflektion (som med impulsivitet), och det handlar inte om ett sätt att försvara att man håller på att utveckla ett beroende relaterat till beteenden eller kemiska substanser. Istället kommer denna kognitiva process från beräkningar som görs i hjärnan som lägger störst vikt vid det positiva resultatet och inte mycket vikt alls vid möjliga negativa konsekvenser. De områden i hjärnan som överväger och värderar minskar helt enkelt betydelsen av de negativa konsekvenserna av ett specifikt beteende. De mekanismer som tonåringar använder för att väga alternativ är partiska till fördel för de positiva resultaten. Slutsatser som oftast dras innebär att fördelarna uppväger nackdelarna väldigt mycket, och det verkar helt enkelt värt risken. När vi tänker hyperrationellt så tänker vi förEtt exempel på detta är om jag tänker köra bil 150 kilometer i timmen och fastnar i hur spännande det kommer att bli. De potentiella nackdelarna – att jag till exempel skulle kunna krascha in i ett träd, eller att jag skulle kunna döda någon annan eller mig själv – minimeras. När vi gör beräkningar utifrån hyperrationalitet, säger vi till oss själva att chansen är mycket trolig att allt kommer att bli bra. Det kan finnas en fem procents chans att jag kommer att krascha men 95 procents chans att jag inte kommer att göra det. Tyvärr bedömer det hyperrationella tänkandet noggrant och träffsäkert sannolikheterna, men det undervärderar också svårighetsgraden av de negativa resultaten helt enkelt därför att det bara finns en liten chans att det kommer att hända. Denna positiva partiskhet kan aktiveras speciellt när tonåringar hänger med andra tonåringar eller tror att deras vänner på något sätt kommer att kunna uppmärksamma sina handlingar. Som tonåring är det de sociala och känslomässiga sammanhangen vi befinner oss i som bestämmer hur våra hjärnor ska bearbeta information. Detta är givetvis sant oavsett ålder, men påverkan av kamrater är särskilt starkt under tonårstiden. Lisas beteende var inte impulsivt – hon hade länge planerat sin kväll utifrån hyperrationellt tänkande.

Sammantaget innebär allt detta att det inte är så enkelt som att säga att tonåringar bara är impulsiva, eller att det bara handlar om ”hormoner” eller ”frigörelse”. Forskning tyder på att risktagande beteenden under tonåren har mindre att göra med hormonella obalanser än med förändringar i hjärnans belöningssystem – och framför allt när det gäller dopaminutsöndring. Detta i kombination med den kortikala arkitekturen som stöder hyperrationellt beslutsfattande skapar den positiva partiskheten som dominerar under tonåren.

Sedd från insidan kan förändringarna i hjärnans belöningssystem under tonåren vara överväldigande och från utsidan kan förändringarna verka som att tonåringar har till och med gått förlorade eller är ”out of control”. Men Daniel Siegel menar att det finns inget fel på drivkraften för belöning genom att engagera sig i nya spännande beteenden och aktiviteter – förutsatt att man kan lära sig att hantera detta driv för att minimera skador på sig själv eller andra. Att kunna känna igen, uppskatta och se det naturliga i de viktiga och nödvändiga förändringarna i hjärnan under tonåren är avgörande för båda de personer det gäller och deras föräldrar. Under tiden som förändringarna sker och i en perfekt värld uppmärksammar de vuxna detta och erbjuder tonåringar stöd och den vägledning de behöver för att lära sig hantera detta genom högre tänkande. Detta istället för att bara kasta upp sina händer och tänka att det handlar om en omogen hjärna som helt enkelt behöver växa upp; eller ”rasande hormoner som behöver tämjas”; eller att förväxla belöningssystemets påverkan på tonåringar med frigörelseprocesser från föräldrarna; eller ännu värre – förväxlar de naturliga förändringarna i hjärnans belöningssystem med olika handikapp som ADHD.

I en perfekt värld får tonåringar det korrekta stödet och den vägledning de behöver för att möjliggöra för dem att utveckla vitala nya färdigheter och den kunskap de behöver och kan lära sig använda för att leda lyckliga och hälsosamma liv. Men i en inte alltför perfekt värld, i en värld därdet finns väldigt lite eller inget utrymme eller ens kunskap om hur man bär sig åt för att hjälpa ungdomar att hitta beteenden, upplevelser och aktiviteter som ger näring till förmågan att utveckla högre tänkande, kommer ungdomen att motverka detta genom att hitta egna lösningar. Lösningar som oftast handlar om att just gå från impuls till handling, som handlar om hyperrationellt tänkande och beslutsfattande – och därigenom att ägna sig åt beroendeframkallande beteenden som porranvändning eller att använda kemiska substanser för att få dopaminutsöndring.



måndag 6 maj 2019

Del 2: vikten av fullständiga avslöjanden

Nu kommer del 2 i DBK Sveriges artikelserie för par, där sexberoende avslöjats i deras relation.
Det är inte självklart att det som partners till sexberoende personer känner mest smärta över nödvändigtvis är VAD den sexberoende gjort, utan det faktum att man har ljugit för dem. Att man har förts bakom ljuset är orsaken till det mesta av känslan av svek.

måndag 29 april 2019

Att navigera genom läkning som par

Nu lanserar DBK Sverige vår nya artikelserie om att hjälpa par att navigera efter det att sexberoende upptäckts i deras relation. Vi har sedan länge myntat ett begrepp som vi kallar för anhörigtrauma. Anhörigtrauma kännetecknas av de posttraumatiska reaktioner som anhöriga - oftast partners till sexberoende personer - utsätts för.

https://dbksverige.squarespace.com/blogghttps://dbksverige.squarespace.com/blogg

fredag 26 oktober 2018

Varför är de som förnekar sexberoende så arga?

Själva idén om sexberoende kan få en del människor att se rött.  Nu menar jag de som raljerar över ”myten” om sexberoende, de som argumenterar för att sexberoende är bara en ursäkt för att bete sig illa för den som håller på och ett sätt att tjäna pengar för de som arbetar med det.

En sexberoende förnekares anatomi
Själv föredrar jag att se dessa förnekare som en del i ett större socialt fenomen som i sig är värd att studera. För närvarande kommer dessa förnekare i två ”smaker”.  Motståndare till sexberoende konceptet tror att;

1. Sexberoende är egentligen normala beteenden
Dessa är de personer som har försvarsreaktioner mot allt vad sexberoende och behandling för detta heter. De ser det som ett sätt att hålla tillbaka människors behov av att vara sexuellt frigjorda. På deras bloggar och i deras kommentarer på nätet brukar de skämtsamt (nervöst?) försvara beteenden kring vilka de verkar ha någon slags obekräftad och obearbetad skamkänsla. Budskapet är – ”Alla gör det och du tycker det är sjukt bara för att du är så pryd!”. Det gamla terapimässiga talesättet – ”Obearbetad skam leder till skamlösa beteenden” – gäller för många av dessa personer. Samtidigt som inställningen är ologisk till sin natur är dessa personer oftast felaktigt informerade. En bidragande orsak till missinformationen är att utbildnings institutioner inte heller har korrekt och uppdaterad information om sexberoende. Sexolog utbildningarna på universiteten t ex har nästan ingen information om sexberoende. Frivilliga organisationer som tillhandahåller hjälp för människor som har sexuella problem har inte heller relevant information eller evidentbaserad behandlingsmässiga strategier för sexberoende.

 2. Sexberoende är egentligen en ursäkt för att slippa ta ansvar för sina dåliga beteenden
Detta argument kommer från alla möjliga håll, inklusive läroverk och forskningsvärlden. Det är en minimering av allvaret i problemet och det lidande som sexberoende kan orsaka. Budskapet är ungefär – ”De som kallar sig för sexberoende beter sig bara illa och de måste ta ansvar för det de gör istället! Skärp er!” Argument nummer två kan också ta följande form – ”Om sex är ett beroende så är allting det” eller ”Om vi tillåter att kalla vad som helst för ett beroende kommer det att sluta med att ingen tar ansvar för någonting”.

 Bege dessa argument innebär i slutändan att vi inte bör behandla frågan om tvångsmässiga sexuella beteenden och följaktligen inte göra någonting åt det.

Vi behöver förstå förnekare, inte döma dem
 Förnekare har alltid funnits i relation till nästan varje ovälkommen företeelse som vuxit fram under människans historia. Ibland har man tagit en socialt accepterat position som överensstämmer med religiösa eller andra dogmer och agerat i enlighet med detta; bränt kättare på bål eller fängslat psykiskt sjuka. I andra fall har de helt enkelt snurrat iväg i tokiga konspirationsteorier som att terroristattackerna i New York var i verkligheten en sammansvärjning som den amerikanska regeringen låg bakom eller att Förintelsen aldrig ägde rum.
Ovan nämnda konsperationsteorier är olika försök att förklara eller ta itu med något som upplevs som obegripligt och oacceptabelt. I detta avseende är det frågan om försvarsmekanismer - och ingenstans mer uppenbara än när det gäller områden som berör sexualitet och sexberoende.
Sexberoende förnekarna traskar alltså på en stig väl rest i tidigare epoker av dem som ville försvara sig mot olika företeelser som de fann mycket hotfulla. Detta gäller särskilt under modern tid i utvecklingen av sjukdomsmodeller relaterad till mental hälsa. Det har varit en mycket successivt och långvarig process att omvandla "dödssynderna" till mänskliga psykologiska lidanden och en fråga om mental hälsa.

Rädsla och avsky sedd som en fas i utveckling
Just därför att jag tror sexberoende förnekarna verkligen reagerar utifrån en omedveten rädsla tror jag inte heller att professionella som arbetar med sexberoende kan avfärda dem. Snarare behöver vi förstå. De kommer inte att försvinna. De kommer även i fortsättningen att förvirra allmänheten och stå i vägen för utveckling, ungefär på samma sätt som de som förnekar den globala uppvärmningen står i vägen när vi ska skydda biosfären.
I den takt som vidskepelser och rädsla kring sociala sjukdomar börjar försvinna, flyttas problemet genom en förutsägbar sekvens i allmänhetens medvetenhet. Denna process går från demonisering och kriminalisering till att se det som ett hälsoproblem och sedan till integration. Vi kan jämföra med alkoholism. Först sas det vara en moralisk brist, sen blev det ett juridiskt problem och försäkringsfråga, sedan en medicinsk sjukdom, och slutligen till en större samhällelig eller folkhälsofråga.
Om man bortser från olagliga sexuella beteenden betyder detta att samhällets nuvarande inställning till sexberoende har börjat gå förbi demonisering och kriminaliserings fasen, men har ännu inte nått den fas som handlar om att se det som ett hälsoproblem. Den övergången är på gång och kommer att mynna ut i en utveckling av allmänhetens medvetenhet, som i sin tur innebär att skingra rädsla och konfrontera dömande attityder. Även om det alltså finns ett antal signaler om att detta börjar ske (t ex att landstinget i Stockholm börjar behandla ”Hypersexuellstörning”) är det alltså upp till oss som arbetar med problemet att tålmodigt förklara.

”Denial is not a river in Egypt”

tisdag 20 mars 2018

SEXBEROENDE FINNS I HJÄRNAN


Det finns väl ingen som tänker så här när man vaknar på morgonen och ser att solen lyser upp tillvaron en varm sommardag - ”Vilket fint väder det är! Jag vet, jag tror jag ska göra det jag kan för att sabba mitt liv idag!”
Ändå är det precis det som händer för människor som utvecklat sexberoende. Sexberoende innebär att specifika aspekter av en persons sexualitet ”löper amok” och går överstyr. Precis som alla andra beroenden leder detta till negativa konsekvenser i en persons liv.
Vad är sexberoende?
”Sexberoende kan definieras som alla sexuellt relaterade tvångsmässiga beteenden som stör livet och som orsakar svår ångest och stress hos den sexberoende, hos dennes partner, vänner och/eller relaterat till personens arbetsmiljö eller skola. De sexuella aktiviteterna blir den organiserande faktorn som styr en persons liv till den grad att de är villiga att offra det de värnar om mest för att kunna bevara och fortsätta med sina beteenden.”  Erik Sundby - Det Är Inte Kärlek När Sex Blir En Drog
Den amerikanska branschorganisationen ASAM (American Society for Addiction Medicine) har efter en lång remitteringstid på flera år för första gången i historien definierat beroende utifrån vad som händer i hjärnan. Om man applicerar denna definition på sexberoende lyder det så här:
”Sexberoende är en primär, kronisk sjukdom i hjärnans belönings – och motivationssystem, i minnet, och i tillhörande nervbanor. Dysfunktion i dessa nervbanor visar sig genom karakteristiska biologiska, psykologiska, sociala och andliga konsekvenser. Detta återspeglas i en individs patologiska strävan efter belöning och/eller lindring genom att använda specifika sexuella beteenden. Sexberoende kännetecknas dels av oförmåga att konsekvent avstå från dessa beteenden och dels försämrad förmåga att kontrollera beteendena. Sexberoende kännetecknas också av begär efter de sexuella beteendena och minskad förmåga att erkänna och acceptera betydande problem pga. sina beteenden och konsekvenserna av beteendena i sina relationer, liksom allmänna dysfunktionella reaktioner i livet.”
Liksom andra kroniska sjukdomar innebär sexberoende ofta cykler av återfall och remission (tillbakadragande). Utan behandling eller engagemang i tillfrisknande är sexberoende progressiv och kan resultera i invaliditet eller för tidig död.
Vanliga symptom på sexberoende 
1. Återkommande misslyckanden eller oförmåga att stå emot impulser att engagera sig i specifika sexuella beteenden.
2. Att ofta ägna sig åt dessa beteenden i en större utsträckning eller under längre tidsperioder än avsett. 
3. Varaktigt begär eller misslyckade försök att sluta, minska eller kontrollera dessa beteenden.
4. Att ägna orimligt mycket tid åt att få sex, att vara sexuell eller att återhämta sig från den sexuella erfarenheten.

5. Upptagenhet med det sexuella beteendet eller med förberedande aktiviteter.
6. Att ofta ägna sig åt beteendet när man förväntas fullgöra yrkesmässiga, akademiska, familjemässiga eller sociala förpliktelser.
7. Att fortsätta med beteendet trots en medvetenhet om att ha ihållande eller återkommande sociala, ekonomiska, psykologiska eller fysiska problem som orsakas eller förvärras av beteendet.
8. Behov av att öka intensiteten, frekvensen, antalet, eller risktagningen av beteendet för att uppnå önskad effekt; eller att fortsätta med beteendet på samma nivå men med avtagande intensitet, frekvens, antal eller risktagning.
9. Att ge upp eller begränsa arbetet, det sociala livet eller fritidsaktiviteter på grund av beteendet.
10. Känsla av nöd, ångest, rastlöshet eller irritation om det inte går att engagera sig i beteendet. 
Vem kan utveckla sexberoende?
98% av de som utvecklar sexberoende kommer ifrån en uppväxtmiljö som gynnar utveckling av just sexberoende. I 87% av fallen finns det redan ett beroende i familjen. Om man tittar på de övergrepp, kränkningar eller tidiga trauman som finns i familjemiljön är det 97% som varit utsatta för känslomässiga övergrepp. 81% av de hjälpsökande har varit utsatta för sexuella övergrepp eller kränkningar, och 72% för fysiska övergrepp eller kränkningar.
Människor som utvecklar sexberoende kommer alltså från en ”katalytisk” miljö som gör att skam, ångest, och stress stelnar till i personen och ger näring till utveckling av sexberoende. 


Hjärnan

För inte alltför länge sen trodde man att när vi människor kommer upp i 25 års åldern så slutar hjärnan utvecklas. Idag pratar vi om hjärnans plasticitet. Hjärnans förmåga att ständigt anpassa sig efter det nya, att ständigt kunna förändras. Det ter sig som rätt ironiskt att denna förmåga kan leda till det slaveri som finns i beroendet. Vi ska titta på hur detta går till. Men först - några påståenden som är välgrundade i forskning.
Beroendesjukdomen kan utvecklas i 3 olika områden. Dessa är:
1. Substansberoende (ex alkohol och andra kemiska droger)
2. Beteendemässiga -eller processberoende (spel, arbete, träning)
3. Närings -och njutningsberoende (sex, mat)
Oavsett i vilket område beroendet finns aktiverar det exakt samma nervceller som har att göra med belöning. Dessutom leder alla beroendeframkallande substanser, beteenden/aktiviteter eller upplevelser till en ackumulering av Delta FosB, ett protein som i sin tur (bl a) aktiverar gener som är involverade i beroende. När ackumuleringen av Delta FosB kommer till en specifik nivå börjar det reglera de gener som kontrollerar accumbenskärnan. Ackumulering av Delta FosB sker genom en process som heter sensibilisering och genom mekanisk inlärning, alltså inlärning genom upprepning (se mer om Delta FosB nedan). Alla droger och beteenden/aktiviteter som potentiellt kan orsaka beroende delar en viktig mekanism: höjning av dopamin i Accumbenskärnan (även kallad belöningscentret, den del av hjärnan som har att göra med utveckling av beroende)
Sexberoende och matberoende ligger nära varandra
Utifrån de olika områden där beroende kan förekomma finns sexberoende och matberoende nära varandra. Det finns flera anledningar till detta, varav den främsta är att båda handlar om naturliga behov som ”löper amok”. Det går inte heller att ”nolla” på samma sätt som med alkohol eller andra droger. Alla måste äta varje dag och alla har en sexdrift. Båda sex och mat är olika typer av näring som vi människor behöver. Det är t ex lika skadligt att avsexualisera sig själv som att agera ut specifika aspekter av sin sexualitet i ett tvångsmässigt mönster som ger negativa konsekvenser. En annan likhet mellan mat/sex är själva tillfrisknandeprocessen. I båda fall handlar det om att definiera det som är problemet och sedan göra en plan för att avstå från detta. När vi pratar om sexberoende kan man statistiskt sett se tydliga mönster i de problembeteenden som människor söker hjälp för. Statistiskt sett finns det 169 olika sexuella beteenden som människor söker hjälp för över hela världen. Dessa beteenden kan delas upp i 10 olika typer av sexberoende. I den här artikeln skulle det ta alldeles för mycket plats att gå igenom alla dessa 10 typer, men de vanligaste typer av sexberoende som människor söker hjälp för i Sverige är typ 2: Voyeuristisk sex (oftast i form av porranvändning), och Typ 3: Förförelse och Erövring (det sk Casanovakomplexet).
Voyeurism betyder ju ”att titta på” och människor som fastnar i t ex porranvändning gör det som en isolerande sexuell aktivitet. Porren fungerar som ett visuellt stimuli för att fly in i en besatt trance. Upphetsningen är visuell - man är egentligen inte delaktig, utan bara tittar på. Just porrberoende är det fler och fler människor som söker hjälp för. Porrberoende eskalerar väldigt mycket i Sverige, och de som söker hjälp blir allt yngre (se gärna www.cybersexdetox.se för information om detta).
Förförelse och erövring handlar oftast om att jaga bekräftelse och en känsla av makt och kontroll genom förförelse. Upphetsningen får också näring genom att erövra och ha kontroll. Ungefär 40% av de hjälpsökande i Sverige har den här typen av sexberoende.  
Mer om Delta FosB
Delta FosB är en sk transkriptionsfaktor (se nedan: 1) som reglerar uttrycket av gener som styr båda funktionen och strukturen hos de synapser som överför dopamin. Att utveckla beroende förändrar alltså hjärnans struktur på en grundläggande nivå. Beroende innebär att synapserna i olika hjärnregioner byggs om och Delta FosB anses vara en del av processen genom vilken några av dessa förändringar sker.
(1) Transcription är den process varmed genetisk information i cellens DNA översätts till information som antingen slår på eller slår av olika gener. Transkriptionsfaktorer är de proteiner (Som t ex delta fasB) som hjälper till med denna process.
Eric Nestler vid University of Texas har visat hur beroende orsakar permanenta förändringar i djurs hjärnor. Han har bevisat att en enda dos av många olika beroendeframkallande kemiska substanser - som kokain - kommer att producera Delta FosB. Varje gång den kemiska substansen används ackumuleras mer Delta FosB tills det slår om en genetisk strömbrytare, vilket påverkar vilka gener som kopplas på eller av. När denna omkoppling sker orsakar det förändringar som kvarstår länge efter att man slutat använda drogen. En irreversibel skada som heter beroende har uppstått i hjärnans dopaminsystem.


Alla uttryck för beroende leder till en ackumulering av Delta FosB och samma permanenta förändring i dopaminsystemet 

En person som utvecklat sexberoende upplever begär efter sina specifika sexuella beteenden pga att hans hjärna har blivit sensibiliserad (dvs. lätt aktiverat) för en specifik stimuli (specifika sexuella beteenden som ger dopamin när det handlar om sexberoende). Effekten förstärks vid upprepning. De förändringar som uppstår i hjärnans belöningssystem kan ibland förbli permanenta. Det är då man pratar om att beroende är kronisk.
När hjärnans belöningssystem sensibiliseras upplever man också allt lättare ett sug efter mer av det specifika stimuli som ger lindring från smärta eller inre oro, stressreducering, eller lättnad från ångest. Ofta räcker det med tankar, fantasier eller bilder av ett specifikt stimuli för att få ett sug. För en sexberoende räcker det alltså med att man upplever en situation som påminner om sitt specifika utagerande för att man ska bli sugen på att agera ut. För till exempel en kokainberoende räcker det med att se bilder av kokain för att man ska bli sugen. Det finns allmänna s.k. ”triggers” för sexberoende personer, och varje individ har sina egna. Vi delar upp triggers i 2 kategorier:
1. Externa (människor, platser, och företeelser utanför sig själv som triggar igång ett sug)
2. Interna (olika känslotillstånd som triggar igång ett sug)
Återigen - precis som vid matberoende är det en väsentlig del av tillfrisknandet att känna till båda sina interna och externa triggers.
Vad innebär toleransökning?
Sensibilisering skiljer sig från tolerans. När tolerans utvecklas, behöver den beroende mer och mer av de specifika stimuli (dvs drogerna, beteendena eller upplevelserna) för att få en effekt. När sensibilisering utvecklas, behöver den beroende mindre och mindre stimuli för att uppleva ett intensivt sug. Sensibilisering leder alltså till ökat sug. Det är ackumuleringen av delta FosB, orsakad av exponering för specifika stimuli som leder till sensibilisering.
Lite kort om abstinens
Vid utveckling av beroende vänjer sig hjärnan vid en onormal hög dopaminutsöndring. Den normaliserar denna höga dos dopamin och det skapas ett status quo. Eftersom hjärnan alltid strävar efter balans innebär det att om en person som är sexberoende slutar agera ut får han eller hon abstinenssymptom. Det fungerar ungefär som ett bord med fyra ben. Rycker man bort ett ben kommer bordet att vara instabilt. Hjärnan kommer att göra allt för att återgå till det som den upplever som status quo - dvs. göra allt i sin makt för att den beroende ska börja agera ut igen.
Ett bra exempel porranvändning. Eftersom man normaliserat en hög dopaminutsöndring relaterat till porr räcker inte vanlig sex till längre för att tända en person sexuellt. När man använder porr tror hjärnan att man har massor med tillfällen att ha sex. Eftersom förmågan att föra sina gener vidare är en av de starkaste drivkrafterna som finns pumpas massor med dopamin ut när man använder porr. Hjärnan vänjer sig vid den oändliga mångfalden av porr på nätet och de perfekta kropparna där, som alltid är villiga att tillfredsställa en persons begär - allt medan verkligheten ser helt annorlunda ut...
Tillfrisknande
De goda nyheterna är att hjärnans plasticitet också innebär att tillfrisknande är möjlig. Det förflutna kan man inte ändra på, men man kan forma sin egen framtid.

(Genom att avstå från porren kan t ex den porrberoendes hjärna till slut bli en vän som hjälper personen att hitta tillbaka till livet) 
Tillfrisknande handlar mycket om att bygga upp nya och mer funktionella nervbanor i hjärnan. Detta gör vi genom att skriva om berättelsen om vilka vi är. När vi fortsätter att införliva denna nya berättelse om oss själva genom att förändra våra kommunikationsmönster och dela med oss till andra förstärker och fördjupar vi dessa nervbanor. Detta i sin tur förstärker vår läkning och gör att vi ger oss själva allt mer stöd i tillfrisknandet.