Hämnd – apropå näthatet

För nästan 4000 år sedan infördes Hammurabis lagar, bl.a. ”Öga för öga, tand för tand”. Denna primitiva lag finns i viss mån även idag och går att se bevis för lite varstans – och ibland går det till och med till ytterligheter. Pga. våra begränsningar har få människor – kanske ingen av oss – förmåga att se olika situationer helt klart och tydligt. Är inte det mesta subjektivt? De flesta av oss kommer någon gång att hitta anledningar att spela Gud som utmäter straff, antingen subtilt genom passiv-aggressivitet eller uppenbart genom sabotage – eller genom vårt sexberoende. Vem som helst kan tyckas vara en fiende i stunden, även nära och kära och de vi älskar. Ibland triggas alltså våra personliga historiska mönster!

Känslor av besvikelse, ilska och orättvisa är vanliga under hela barndomen. Splittringen som kan uppstå av att ha upplevt båda kärlek och hat i relation till viktiga personer under uppväxttiden kan vara traumatiserande, om inte möjlighet finns att på ett hälsosamt sätt integrera eller härbärgera dessa ytterligheter. Jag kommer ihåg när jag var liten och hade bråkat med mina föräldrar, hur jag kunde ligga på min säng och tänka – ”Tänk om jag vore död. Då skulle de ångra sig. Då skulle de be om förlåtelse.” - Jag fick fantasibilder av hur de stod vid min grav och bad om ursäkt för det de hade gjort, storgråtande i sin sorg – ”Kom tillbaka. Förlåt oss.” – Men då skulle det minsann vara för sent! Att jag i så fall låg där död hade ingen betydelse alls i det sammanhanget, jag skulle ju ändå få rättvisa och mina föräldrar skulle få sitt straff! Senare i livet gjorde jag många andra saker för att hämnas, men i stort sett kan man säga att jag låg kvar där i min säng med mina fantasier om rättvisa och hämnd i många, många år.

Jag påminns om en gammal indiansaga. Jag kommer inte ihåg hela sagan med den går ungefär så här: 

Det var en farfar och sonson som var ute på en skogsvandring. Framåt kvällen gjorde de upp en brasa och hade det fint. Farfar sa till sonsonen – ”Jag tror att alla människor äger två hundar. Den ena är blå (eller om det var någon annan färg?) och den är bitsk. Den tycker inte om att man kommer nära och skäller på allt och alla. Den andra är vitt (?) och tycker om att bli klappad och att springa på ängarna och rulla sig i gräset. Och de här två hundarna slås ständigt med varandra.”

Grabben tänkte på det där ett tag och så frågade han – ”Men farfar, vilken hund är det som vinner när de slås?”

Varpå farfar svarade – ”Det beror på vilken man ger mat. Den som får mest näring vinner.”

När det uppstår konfliker i en miljö som är fast förankrad i kärlek kan barn förverkliga intimitet i sina relationer. I känslomässigt vacklande eller utarmade miljöer tycks alla kärleksfulla band hotas av en konflikt.

Att stå upp för orättvisor eller att kräva vedergällning kan vara förståeligt. Men att uppnå detta genom hat eller genom våld kommer aldrig att leda till harmoni, välbefinnande eller sinnesro. Medlen måste vara lika med det resultat man vill uppnå. Det enda motgift för hämnd är att älska sig själv och känslan av att vara älskad. Är det möjligt att bjuda på kärlek, medkänsla, medvetenhet och förståelse när hämndens låga förbrukar och tär?  Vi behöver alla lära oss att utveckla tillit och tro på oss själva i stället för att vara så pass beroende av andra människor att minsta svek får oss att känna som att livet är över. Hämndlyssna tankar eller handlingar är alltid ett tecken på att du ”matar fel hund.” Det finns inget i den yttre världen som någonsin kommer att göra oss hela. Sinnesro är ett inre arbete.