Brev till Socialstyrelsen

Följande är ett mejl jag skickade till Socialstyrelsen idag!

Till Socialstyrelsen

Det är få som kunnat undgå att uppmärksamma de många skandaler med sex som ledord som förmedlas via media så gott som dagligen. Personal på behandlingshem för kemiskt beroende, terapeuter på familjerådgivningar, människor som arbetar med familjerätt, kuratorer och vårdpersonal kommer också i allt högre grad i kontakt med problematik med sexuella förtecken. Information om sexberoende har vuxit framför allt de senaste 5 åren. Antalet hjälpsökande individer och deras familjer har också ökat väldigt mycket. Detta har fört med sig att fler och fler som säger sig behandla sexberoende har satt upp skylten och erbjuder hjälp. Men eftersom sexberoende inte är erkänd som diagnos i Sverige finns det inte heller någon ansvarig myndighet som granskar, utövar tillsyn eller kvalitetssäkrar dessa verksamheter. Faktum är att vem som helst kan slå upp en skylt och erbjuda hjälp. Sen är det förmodligen upp till varje enskild hjälpsökande att avgöra om just den verksamhet man söker hjälp hos ger korrekt hjälp eller inte. Detta försvåras givetvis av att de flesta hjälpsökande och deras anhöriga har fått så pass allvarliga negativa konsekvenser av sexberoendet - och mår så dåligt över detta - att de vill ha nästan vad som helst så fort som möjligt. Den som har finaste hemsida vinner.
Nu har även Landstingen börjat behandla sexberoende. Vilket för vår del innebär en ojämn fördelning mellan vår privata verksamhet och just landstinget. En orättvis konkurrensfördelning där landstingen får alla resurser och vi som är privata får ingenting. Återigen – eftersom sexberoende inte finns i Sverige finns det inte heller någon upphandlings förfarande för tjänster som hänger ihop med sexberoende, anhörigproblematik och medberoende relaterad till sexberoende. Ändå är landstinget i Stockholm en konkurrent till oss. Jag vill tilläga att inte ens där använder man sig av evidentbaserad metodik som bygger på forskning. Man försöker göra sin egen statistiskt underlag för att senare kunna hitta bra metodik. Detta låter ju bra men jag menar att det sker till men för de patienter som söker hjälp – eftersom de inte får tillgång till den metodik som redan finns. Det är som att uppfinna hjulet en gång till och skattebetalare får betala.
Internationellt sett finns det redan en standardisering av metodik som bygger på beprövad metod och informationsutbyte. Det finns ett nätverk av professionella människor som behandlar sexberoende på samma sätt – förutom när det gäller kulturella skillnader. Informationsutbytet har pågått i många år och växer hela tiden. Jag har personligen kontakt med sexberoende terapeuter i många länder. Man kan gå i behandling för sexberoende hos oss i Stockholm och i t ex Los Angeles eller London och det är samma behandling (faktum är att vi också haft ett antal patienter som vi remitterat till dessa behandlingsverksamheter när de flyttat utomlands).  Det finns internationella seminarier där deltagarna kommer från många olika håll och där det sker en ständig uppdatering. Inget av detta känner man till i Sverige – förutom hos oss eftersom vi deltar.    Vi kan ta den verksamhet som jag är ansvarig för som exempel. Jag hade arbetat med behandling för kemiskt beroende väldigt många år innan jag började arbeta med sexberoende (2002), med allt vad det innebär i relation till socialtjänst och kriminalvård. Bl. a. var jag mån om att den verksamhet jag och mina kollegor skulle utveckla skulle byggas upp på ett korrekt sett. Vi införde etikregler och hörde av oss till socialstyrelsen och försökte få en kontaktperson där. Vi startade ett system för journalföring och införde verktyg för diagnostisering. Vi gick så långt att vi skaffade oss tillstånd för att bedriva behandling för kemiskt beroende för att kunna behandla de fåtal patenter som hade ett korsberoende där kemikalier ingick. Medan vi utvecklade vår verksamhet insåg vi att vi behövde mer kunskap för att kunna erbjuda hjälpsökande bättre hjälp. Vi åkte till USA och utbildade oss specifikt för att arbeta med sexberoende. . Eftersom vi är ett privat företag går all vår ev. vinst till att utbilda och uppdatera vår personal. För närvarande är vi i en situation där vi har tillstånd att bedriva behandling för sexberoende i USA och är erkända och godkända båda där och internationellt sett. Vår klinik är välkänd i ett internationellt sammanhang och vi tar också emot patienter från många olika länder i EU, Afrika, mellanöstern – ja, t.o.m. Hong Kong!
Vi vill bli granskade. Jag har själv pratat med olika människor på socialstyrelsen och i landstingen under åren som gått. Många förstår vårt problem, men det finns ingen som tar tag i det från myndigheternas sida. För närvarande startar jag upp en utbildning för människor som är intresserade av att arbeta med sexberoende/hypersexualitet för att vi ska kunna sprida kunskapen och de evidentbaserade behandlingsmetoder vi lärt oss själva under årens lopp och genom det vi lärt oss i certifieringen vi fått i USA.  Min personal och jag tycker det vore oerhörd tragiskt om behandling för sexberoende förknippas med geschäft.
På DBK har vi startat en intresseorganisation för människor som behandlar sexberoende utifrån evidens och forskning med statistiskt underlag. Den organisationen heter European Sex Addiction Therapists (ESAT). En så länge är medlemsantalet låg men det kommer att växa.  Men vad – om något - kan socialstyrelsen göra?
DBK är en privat behandlingsverksamhet som startade 2004. Vi är Europas äldsta och mest erfarna verksamhet. Vi är idag tio personer som arbetar där – alla har gått eller går i utbildning för att arbeta specifikt med sexberoende. Sedan vi startade vår verksamhet har c:a 1230 personer gjort behandling, inklusive anhöriga. Av dessa är det 75 % som hittat ett nytt sett att leva. Alltså en högre siffra än det som brukar uppges vid behandling för kemiskt beroende.
 Erik Sundby, verksamhetschef
DBK