Erik Sundbys Sexberoende Blogg: Porrberoende och hjärnan 2

Erik Sundbys Sexberoende Blogg: Porrberoende och hjärnan 2: I en tidigare artikel – ”Pornografi och hjärnan” (Erik Sundbys sexberoende blogg, 140724) beskrev jag hur forskare med hjälp av funktionel...

Porrberoende och hjärnan 2

I en tidigare artikel – ”Pornografi och hjärnan” (Erik Sundbys sexberoende blogg, 140724) beskrev jag hur forskare med hjälp av funktionell magnetresonansavbildning (fMRI) kommit fram till två viktiga slutsatser:
      

      När pornografi visas för sexberoende personer stimuleras områden i deras hjärnor som har att göra med belöning, motivation och sug, medan hjärnan hos icke-sexberoende personer inte gör det.

           Sexberoende personers hjärnor reagerar i exakt samma områden och i samma utsträckning som hjärnorna hos kokainberoende personer när dessa utsätts för bilder av kokain.

Jag själv och vi som arbetar på DBK Sverige har länge påstått att människor har lidit av sexberoende i årtionden. Vi har också påstått att detta förstärks pga. tillgängligheten i den sexuella material som finns via Internet, smartphones och annan digital teknik. På DBK Sverige har vi i många år betraktat Cybersexberoende som sexberoendets kokain just på grund av den snabba åtkomstmöjligheten, den oändliga mångfalden och tillgänglighet 24 timmar dygnet - 7 dagar i veckan. Många människor i Sverige är tveksamma till att söka behandling, dels pga. den skam som finns med när man ägnar sig åt tvångsmässiga sexuella beteenden och dels så känner de den extra bördan av att ha ett tillstånd som fortfarande ses som ett tecken på att man är ”fel”, eller som en ursäkt för dåligt uppförande i allmänhetens ögon – ungefär samma syn som fanns när det gäller alkoholism och drogberoende för många år sedan.

Även om de flesta behandlingshem för beroende idag fokuserar på alkohol och andra kemiska droger kommer man att behöva erbjuder specialiserade tjänster för sexberoende och anhörige trauma i framtiden. På DBK Sverige har vi utvecklat ett antal innovativa behandlingsprogram som erbjuder särskild hjälp för sexberoende, kärleksberoende, anhörige trauma, medberoende relaterad till sexberoende och andra problem med intimitet. För närvarande finns vi på två ställen i Sverige, Stockholm och Göteborg.  Med våra upplevelser ur verkligheten och med våra iakttagelser har vi på DBK Sverige under årens lopp (vi har funnits sedan oktober 2004) argumenterat för att sexberoende är en sjukdomstillstånd med kriterier för diagnos som har en biologisk underbyggnad - snarare än ett enkelt problem som har att göra med självkontroll. Vi som arbetar på DBK Sverige har åtagit oss att öka medvetenheten om sexberoende och utveckla avancerade program för behandling av ovanstående problem. 

Det tar lång tid att få begreppet sexberoende fäst hos beslutsfattare, beroende till stor del på bristande forskning. Den nya forskningen på Cambridge är den typ av rigorös, väl utformad (men tyvärr även väldigt försenade) forskning som båda professionella terapeuter och allmänheten behöver för att förstå att det lidande sexberoende personer och deras anhöriga erfar är verklig och behandlingsbar. Med varje studie av den här typen tar vi viktiga steg närmare ett officiellt erkännande, vilket kommer att uppmuntra människor som kämpar med sexberoende att skaffa sig den hjälp de behöver. 

Porrberoende och hjärnan

Även om exakta beräkningar inte finns, tyder studier på att så många som en av tjugofem vuxna påverkas av sexberoende - dvs. en tvångsmässig besatthet av sexuella tankar, känslor och/eller beteenden de inte kan kontrollera. Detta har en inverkan på personens privatliv och arbete, vilket i sin tur leder till signifikant lidande och känslor av skam. I en undersökning som gjorts av Society for the Advancement of Sexual Health (www.sash.net) kom man fram till att mellan 3 - 5 % av befolkningen i USA lider av sexberoende. Överdriven användning av pornografi är ett av de vanligaste utageranden som identifierats hos många sexberoende människor båda i Sverige och i världen. På DBK Sveriges kliniker i Stockholm och Göteborg är det c:a 55 % per år av de hjälpsökande som ägnar sig åt sexuella utageranden via Internet (det är mellan 120 – 150 personer som söker hjälp varje år).

Det har varit känt sedan länge att kemiskt beroende triggar specifika områden i hjärnan. Ett antal studier har även visat att pornografi triggar samma aktivitet i hjärnan hos personer som är sexberoende. Den senaste studien är gjord på University of Cambridge i England. Studien publicerades i tidskriften PLOS ONE.

 
I den senaste studien, som finansieras av Wellcome Trust (se www.wellcome.ac.uk) har forskare vid institutionen för psykiatri vid universitetet i Cambridge tittat på hjärnaktivitet i nitton manliga sexberoende patienter och jämfört dem med lika många friska frivilliga försökspersoner. De sexberoende patienterna hade börjat titta på pornografi i tidigare åldrar och i högre grad, jämfört med de friska frivilliga.

"Patienterna i vår studie var alla människor som hade betydande svårigheter att kontrollera sina sexuella beteenden och detta innebar också betydande konsekvenser för dem. Det påverkade deras liv och relationer negativt." förklarar Dr Valerie Voon vid University of Cambridge. "På många sätt var deras beteenden lik narkotikaberoende patienter. Vi ville se om dessa likheter återspeglades i hjärnans aktivitet också."

Försökspersonerna fick se en serie korta filmer med antingen sexuellt explicit innehåll eller sport medan deras hjärnaktivitet övervakades med hjälp av funktionell magnetresonanstomografi (fMRI), som mäter hjärnans aktivitet.

Forskarna fann att tre regioner i synnerhet vara mer aktiva i hjärnan hos sexberoende personer jämfört med friska frivilliga försökspersoner. Dessa regioner - ventrala striatum, den dorsala främre cingulum och amygdala - är regioner som dessutom är särskilt aktiva i narkomaner då man visar dem drogstimuli. Den ventrala striatum är involverad i bearbetning av belöning och motivation, medan dorsala främre cingulum är inblandad i drogbegär och att förutse belöningar. Amygdala har att göra med behandlingen av betydelsen av händelser och känslor. Sammantagit handlar det alltså om det som brukar kallas för hjärnans belöningssystem. På DBK Sverige har vi länge hävdat att beroende i sig innebär i sig att hjärnan ”kidnappas” av dess eget belöningssystem eller nätverk.

Forskarna bad också deltagarna att gradera nivån av den sexuella lusten eller kicken de kände medan de såg på porrvideos och hur mycket de tyckte om filmerna. Detta gjorde man eftersom beroendepersoner drivs av att söka sin drog för att de måste ha den – i motsats till att de njuter av det. Denna onormala process kallas incitament motivation och är en central teori när det gäller broendesjukdomar. Som väntat visade de sexberoende patienterna högre nivåer av lust eller kick gentemot sexuellt explicita filmer, utan att för den sakens skull nödvändigtvis gradera dem högre när det gällde ”att gilla” poäng. Hos de patienterna var önskan, detta att man ”måste ha” också korrelerad med högre interaktioner mellan de ovannämnda regionerna inom nätverket i hjärnan - med större överföring mellan den dorsala cingulum, ventrala striatum och amygdala - om man jämförde med sportvideos.

Dr Voon och hans kollegor fann också ett samband mellan hjärnans aktivitet och ålder - ju yngre patienten var, desto större aktivitetsnivån i den ventrala striatum som svar på pornografi. Detta samband var starkast hos sexberoende personer. De främre kontrollregionerna i hjärnan - i huvudsak de mekanismer som "bromsar" oss - fortsätter att utvecklas till mitten av tjugo års ålder och denna obalans kan vara orsaken till ökad impulsivitet och risktagandet hos yngre människor. De åldersrelaterade fynd hos sexberoende personer tyder på att ventrala striatum kan vara viktig i utvecklingsmässiga aspekter av tvångsmässiga sexuella beteenden på ett liknande sätt som det är i narkotikaberoende personer.

"Det finns tydliga skillnader i hjärnaktivitet mellan sexberoende patienter och friska frivilliga försökspersoner. Dessa skillnader finns även hos narkotikaberoende."

Dr John Williams, chef för neurovetenskap och mental hälsa vid Wellcome Trust, säger i en intervju: "Överdrivet porrtittande, överätande och överdrivet spelande är allt vanligare. Denna studie tar oss ett steg längre för att ta reda på varför vi bär på en fallenhet att upprepa beteenden som vi vet är potentiellt skadliga för oss. Oavsett om vi tar itu med sexberoende, spelberoende eller matberoende är det bra att veta hur och när man bäst kan ingripa för att bryta den onda cirkeln. Detta är ett viktigt mål för denna forskning."

Beroende är en kronisk hjärnsjukdom

Beroende är en kronisk hjärnsjukdom och inte bara ett beteendeproblem relaterat till för mycket alkohol, narkotika, spel eller sex. Det är grunden i en ny definition av beroende skapad av ett amerikanskt läkarförbund med fokus på beroendesjukdomar. 

Efter en lång utredningstid kom den nya definitionen i slutet av 2013.

Det här är första gången som läkarförbundet The American Society of Addiction Medicine, ASAM, officiellt hävdar att beroende inte bara är relaterat till problematiskt användande av någon substans och att man kan bli beroende av andra företeelser än droger. Företeelser som spel, sex, shopping, träning kan också utvecklas till ett beroende, enligt ASAM. 

– I grunden är inte beroende bara ett socialt problem eller ett moraliskt problem eller ett kriminellt problem. Det är ett problem i hjärnan vars beteende manifesteras i alla de här andra områdena.

Enligt den nya definitionen är beroende en primär sjukdom och alltså inte ett resultat av andra orsaker så som emotionella eller psykiatriska problem. Beroende anses även vara en kronisk sjukdom, vilket innebär att den måste behandlas under hela livet. 

Bakgrunden till den nya definitionen är de senaste tjugo årens framsteg inom neurovetenskapen, som visar att beroendesjukdomar leder till förändringar i hjärnan som ersätter hälsosamma beteenden med missbruksbeteenden. Även impulskontrollen och bedömningsförmågan påverkas av sjukdomen, vilket leder till en dysfunktionell strävan efter belöning i form av alkohol och andra droger.

Enligt ASAM kan den beroende inte själv välja att avstå från antisociala eller farliga beteenden, eftersom beroendet stör tänkandet, kännandet och uppfattningsförmågan.

Vi måste sluta moralisera, skuldbelägga, kontrollera eller le hånfullt åt personen som har beroendesjukdomen, och börja skapa möjligheter för individer och familjer att få hjälp och tillhandahålla hjälp att välja rätt behandling.

Det upptäcks mer och mer bevis för att sexberoende existerar!

.,. Och är en folkhälsoproblem!

http://abcnews.go.com/Health/sexual-addiction-may-be-real-after-all/blogEntry?id=24528407&ref=http%3A%2F%2Fcirrus.mail-list.com%2Fprofessionals%2F63705225.html

Erövra din rädsla för intimitet och uppfyllelse! En artikel om kärleksundvikande

Är du rädd för att älska och bli älskad? Känner du dig överväldigad av din partners känslomässiga behov, och upptäcker att du vänder dig till saker som arbete, alkohol, pornografi eller otrohet för att lösgöra dig?

Eller kanske du känner dig kvävd av din partners uppmärksamhet, önskar mer tid ensam, känner dig skyldig att ge den tid du ger och känner dig angelägen om att finna olika sätt att trösta dig?

Många musiker har byggt sina karriärer på att uttrycka smärtan över förlorad kärlek eller känslan över att bli bortvald. Shakespeares tragiska pjäser avslöjar en olycksbådande sida av kärleken när det gått snett: svartsjuka, känslomässig plåga, mord och död.

Och ändå strävar vi alla efter just det som ofta ger oss så mycket smärta. Chansen att hitta äkta samhörighet med en annan - vare sig det är vänskap, romantik eller anknytning mellan förälder och barn. Vi hungrar efter dessa kontakter och längtar efter att uppnå dem.

Men för vissa människor är smärtan för mycket att bära. När rädslan för att bli bortstött, sviken och övergiven överskuggar den lycka och glädje som kärleken kan ge, kan du desperat undvika intima relationer.

Kärleksundvikande personer har oftast lidit stora förluster och smärta i sina liv. De är livrädda för att uppleva samma känslomässiga trauman igen. De tar till kraftiga åtgärder för att lösgöra sig känslomässigt från andra.

Om du är kärleksundvikande, kanske du inte aktivt undviker själva kärleken. Kärleksundvikande personer skapar ju relationer - men de kan inte tillåta sig att vara sårbar tillsammans med sin partner. De är dock ofta omedvetna om detta beteende.

Rädslan för att bli alltför fäst eller sårbara kan göra att en kärleksundvikande person drar sig undan tanken på verkligt engagemang, vilket leder dem till att hitta utvägar när de börjar komma för nära en annan person.

Om de lyckas stanna i en relation, kanske de känner att något inte står rätt till eller saknas och de fylls av en känsla av bitterhet gentemot sin partner. Det är egentligen deras eget motstånd till intimitet som är det största problemet.

För partnern till någon som är kärleksundvikande kan det vara ett stort frågetecken och svårt att förstå varför deras partner blir känslomässigt avlägsen… och detta leder ofta till konflikter.

Medan kärleksundvikande personer kan utveckla olika beroenden i deras försök att hålla sig bortkopplade – t ex genom arbete, alkohol och andra droger, eller genom sexuella aktiviteter utanför relationen – har partnern oftast ingen aning om vad som utlöst dessa beteenden och börjar skylla på sig själva.

Kärleksundvikande personer attraherar ofta oförklarligt personer som är kärleksberoende. Initialt kan relationen fungera - när den kärleksberoende ”duschar” uppmärksamhet och kärlek på den kärleksundvikande, vilket får dem att känna sig accepterade och ombesörjda.  

Allt eftersom den kärleksberoende börjar binda sig till sin partner och klamrar sig fast vid dem för stöd, kommer den kärleksundvikande partnern oundvikligen att börjar ta avstånd och avskärma sig känslomässigt från sin partner.

Medan kärleksberoende personer kräver ständig känslomässig trygghet, bekräftelse och uppmärksamhet som bevis på en kärleksfull relation känner den kärleksundvikande att deras kärlek är bevisat genom att helt enkelt stödja sin partner på en ekonomisk och fysisk nivå.

För den känslomässigt undvikande personen blir kärleken en skyldighet. När deras partner uttrycker oro över bristen på känslomässig intimitet i relationen, kan en kärleksundvikande person bli överväldigad och vända sig till pornografi eller otrohetsaffärer, drogmissbruk, eller arbetsnarkomani som en distraktion från deras frustration.

Om det är svårt för dig att vara känslomässigt intim med andra människor, om du är livrädd för engagemang, eller känner dig kvävd ... eller älskar din partner men kommer på dig själv med att tvångsmässigt dra dig undan från dem och söka distraktion, kan du vara kärleksundvikande.

Ursprunget till detta beteende har oftast sin grund i traumatiska barndomsupplevelser som orsakade betydande känslomässiga skador för den enskilde. Nästan alltid kan cykeln av undvikande spåras tillbaka till en destruktiv relation med en förälder.

Genom vårt program på DBK Sverige, kan du lära dig att känna igen hur dina tidiga relationer skadat dig - vilket gör det svårt för dig att lita på människor och bli känslomässigt bundna i relation till nära och kära i ditt vuxna liv.

Genom att inse hur mönstret av undvikande började, kan du sätta stopp för den destruktiva cykeln som har berövat dig möjligheter till uppfyllelse. Du kan verkligen bli sårbar, mottaglig och lyhörd, och dra nytta av en förtroendefull och varaktig kärleksrelation.

Ring gärna 08-654 00 66 eller mejla till info@dbksverige.se info@dbksverige.se för råd och stöd!

TID TAR TID

Häromdagen läste jag om en verksamhet som sa sig kunna ”bota” sexberoende på 21 dagar, eller bara genom ett telefonsamtal eller två... Sexberoende är mycket mer än en dålig vana och handlar inte ”bara” om att upphöra med de sexuella beteenden som antingen skapar problem i livet eller som underblåser problem man redan har. Idag vet vi att när det gäller beroende tar det minst 30 dagar avhållsamhet från sina utageranden för hjärnan att komma till en punkt där man kan börja få en psykologisk och känslomässig distans. Det tar också minst nittio dagar innan nervbanorna i hjärnan ens kan påbörja en omställningsprocess. Pga. detta undrade jag givetvis hur dom kan påstå någonting sådant och började undersöka saken.

Tron på att det går att ”bota” sexberoende på 21 dagar tror jag kommer från en plastikkirurg som utförde en näsoperation på 70-talet (faktiskt!) och fann att det tog en av sina patienter cirka 21 dagar att vänja sig vid sitt nya ansikte. Likaså när en patient hade en arm eller ett ben amputerat märkte denna kirurg - som för övrigt hete Maxwell Maltz (1889 – 1975) - att patienterna skulle känna fantomsmärtor i ungefär 21 dagar innan de började anpassade sig till den nya situationen.

Dessa erfarenheter uppmuntrade Dr. Maltz att fundera över sin egen anpassningsperiod när det gällde förändringar och nya beteenden, och han märkte att det tog också ungefär 21 dagar för att bilda en ny vana. Dr. Maltz skrev så här om dessa upplevelser och erfarenheter, "Dessa, och många andra vanligt förekommande företeelser visar att det kräver ett minimum av cirka 21 dagar för en gammal mental bild att lösas upp och en ny att ersätta den."

År 1960 publicerades detta citat tillsammans med hans andra tankar om beteendeförändringar i en bok som heter Psycho-Cybernetics. Boken blev en omedelbar succé och storsäljare. Den sålde i mer än 30 miljoner exemplar.

Och det var då problemen började…

Under decennierna som följde påverkade Dr. Maltz arbete nästan alla stora ”självhjälps-profeter" från Zig Ziglar, Brian Tracy till Tony Robbins. Och eftersom fler människor använde sig av Dr. Maltz berättelse började folk glömma att han hade sagt "minst ca 21 dagar" och förkortade det till: "Det tar 21 dagar att införliva en ny vana ." Och så spreds myten om att det tar 21 dagar att bilda en ny vana (eller något annan magiskt siffra). Det är anmärkningsvärt hur ofta denna tidsangivelse använts som statistisk fakta av många av alla dessa självhjälps-profeter som florerar runtom i världen – inte minst i Sverige…

 En läxa: Om tillräckligt många människor säger något tillräckligt många gånger börjar alla tro det.

Men ett beroende är inte en vana… Samtidigt är det logiskt att "21 dagar" myten skulle sprida sig och lätt att förstå varför tanken överfördes till att även gälla för beroende. Förutom att forskning kring beroenden inte hade kommit så långt på den tiden var tidsramen tillräckligt kort för att vara inspirerande, men tillräckligt lång för att vara trovärdigt. Och vem gillar inte tanken på att kunna förändra sitt liv på bara tre veckor?

Dr. Maltz var ju ingen lurendrejare utan observerade helt enkelt bara det han såg i sitt arbete som plastikkirurg. Han själv gjorde inget konstaterande, det var andra som gjorde det! Dessutom såg han till att poängtera att det var den minsta tiden som behövdes för att införliva en ny vana.

Tillfrisknande handlar mycket om att göra någonting med den tid och energi som inte längre är bunden i att tänka på, ritualisera, agera ut sitt beroende, eller att sopa igen spåren efter sig. Att införliva nya vanor för att inte triggas igång är en viktig del av tillfrisknande.  

Förresten - hur lång tid det verkligen tar att införliva en ny vana har Phillippa Lally (psykolog och forskare vid University College London) undersökt. I en studie som publicerades i European Journal of Social Psychology redovisade Lally och hennes forskargrupp hur lång tid det faktiskt tar att bilda en ny vana.

I denna studie undersöktes vanorna hos 96 personer under en 12-veckorsperiod. Var och en valde en ny vana för de 12 veckorna och rapporterade varje dag om de hade gjort det nya beteendet och hur automatiska de upplevde beteendet.

Några av dessa människor valde enkla vanor som att dricka en flaska vatten till lunchen. Andra valde svårare uppgifter som att löpa 15 minuter före middagen. Vid slutet av de 12-veckorna analyserade forskarna data för att avgöra hur lång tid det tog varje person att gå från att påbörja ett nytt beteende till att göra det automatiskt.

 Vad blev svaret?

I genomsnitt tar det mer än två månader innan ett nytt beteende blir automatiskt - 66 dagar för att vara exakt, enligt denna undersökning. Och hur lång tid det tar att införliva en ny vana kan variera mycket beroende på beteendet, personen och omständigheterna. I Lallys studie tog det allt från 18 dagar till 254 dagar för personer att bilda och införliva en ny vana.

Med andra ord, om du vill ha realistiska förväntningar är sanningen den att det förmodligen kommer att ta dig någonstans från två månader till åtta månader att införliva ett nytt beteende i ditt liv - inte 21 dagar.

Intressant nog fann forskarna också att "saknas möjlighet att utföra beteendet någon gång påverkas inte vanebildningsprocessen väsentligt."  Med andra ord, det spelar ingen roll om du missar då och då. Att bygga bättre vanor är inte en allt-eller-inget process.

När man gör verkliga beteendeförändringar och införlivar nya vanor tar det tid. Devicen ”Tid tar tid” har jag satt upp i väntrummet på DBK i Stockholm. Svart skiffer med guld text.  Det gäller att hitta inspiration under den långa och oftast inte helt spikraka vägen så det inte blir nedslående.

 Här kommer tre skäl till varför denna forskning verkligen är inspirerande.

För det första finns det ingen anledning att slå ner på sig själv om man försöker sig på någonting nytt ett par veckor och inte lyckas göra det till en vana. Det tar längre tid än så! Det finns ingen anledning att döma sig själv om man inte kan behärska ett nytt beteende under 21 korta dagar. Lär dig att älska resan snarare än målet. Omfamna en långsam promenad till storhet.

För det andra; du behöver inte vara perfekt. Att göra ett misstag en eller två gånger har ingen mätbar effekt på dina långsiktiga mål. Det är därför du ska behandla misslyckanden som en vetenskap - ge dig själv tillåtelse att göra misstag och utveckla strategier för att komma tillbaka på rätt spår snabbt. Återhämtningsförmåga, förmåga att studsa tillbaka är A och O.  

Och för det tredje; att se införlivandet av nya vanor utifrån det långa perspektivet hjälper oss att inse att vanor och nya beteenden är en process och inte en händelse. Alla de "på 21-dagar-är-du-frisk” metoder som finns kan göra det riktigt lätt att tänka, "Aha, jag ska bara göra det här och sen är det klart." Men att införliva nya vanor fungerar aldrig på det sättet. Inte heller att befria sig från beroendets påverkan går fort. Du måste anamma processen. Du behöver engagera dig. Att förstå detta från början gör det enklare att hantera dina förväntningar och hjälper dig att förädla nya beteenden genom små, ​​stegvisa val - i stället för att pressa dig själv att tro att du måste göra allt på en gång.

Hur lång tid det tar att införliva en specifik vana eller beteende har egentligen ingen större betydelse. Oavsett om det tar femtio dagar eller femhundra dagar, behöver DU alla fall göra jobbet.

Det enda sättet att ta sig till dag femhundra är att börja med dag ett.  Så glöm antalet dagar och fokusera på att göra jobbet.

Kom ihåg att tillfrisknande är en livslång process!