Utveckling av beroende

”Jag vet inte längre vad jag ska göra… Jag kan inte sluta med porren. Och jag kan inte prata med mina föräldrar om det. Jag skulle få stryk. Jag har försökt prata med kuratorn på skolan men det verkar inte som hon fattar. Jag pratade med en psykolog på ungdomsmottagningen men hon sa bara att det gjorde inget – att jag skulle bara fortsätta. Jag vill ju inte längre! Jag mår sämre och sämre…” Joel, 14 år.

Även om det finns undantag utvecklas sexberoende oftast under tonåren. Detta beror till stor del på att våra belöningssystem som tonåringar är extra sårbara, framför allt när det gäller dopaminutsöndring. Tonåringars naturliga dopaminutsöndring kan ge en stark känsla av att vara levande när de engagerar sig i nya spännande upptäckter i livet. Det kan också leda till att tonåringar fokuserar enbart på de positiva belöningarna de är säkra på att få, medan de antingen inte tänker på eller minimerar de potentiella riskerna och de negativa konsekvenserna av ett specifikt beteende.

I sin bok Brainstorm: The Power and Purpose of the Teenage Brain beskriver författaren Daniel J Siegel om sitt möte med en 17-årig tonårstjej – kalla henne Lisa. Hon berättade för honom att hon hade planerat att bli “helt plakat” vid en fest hemma hos en klasskompis. Den tonåriga tjejen genomförde sin plan även om hon var fullt medveten om riskerna – ”Jag antar att jag visste vad som kunde hända. Men spänningen och det häftiga var bara för mycket att säga nej till.”

Daniel Siegel menar att detta visar hur tonåringar oftast inte är helt nollställda eller omedvetna inför de negativa konsekvenserna av specifika handlingar, utan lägger bara större vikt vid de positiva aspekterna av en händelse eller upplevelse: spänningen, den gemensamma erfarenheten tillsammans med kompisarna, det häftiga eller roliga, kicken man får genom att bryta mot reglerna. Idag vet vi att betoningen på det positiva är ett resultat av skiftningar i hjärnans struktur och funktion under just tonårstiden. Lisas fokus på det positiva i det hon tänkte göra var i själva verket en naturlig följd av det ökade drivet för belöning i hennes tonårshjärna.

Under tonåren ökar aktiviteten hos de neurala kretsarna med dopamin i centrum för att skapa vår drivkraft för belöning. Från och med början av tonåren och upp till 15 – 16 års åldern får denna nydanade frisättningen av dopamin alla ungdomar att ägna sig åt att söka stimulerande och spänningsfyllda upplevelser och aktiviteter. Forskning tyder på att dopaminets grundnivå är lägre, men dess frisättning som svar på nya upplevelser är högre, vilket kan förklara varför tonåringar kan upplever känslan av att vara ”uttråkad” såvida de inte engagerar sig i någonting stimulerande och nytt.

Denna nya naturliga dopaminutsöndring kan ge ungdomar en stark känsla av att vara levande när de är engagerade i olika företeelser i livet. Det kan också leda dem att fokusera enbart på de positiva belöningarna som de är säkra på att få medan de inte ens märker eller nedvärderar de potentiella riskerna och de eventuella negativa konsekvenserna.

Hjärnans ökade drivkraft för belöning och därmed dopaminutsöndring under ungdomsåren manifesterar sig i tonåringars liv på tre viktiga sätt:

1. Ett sätt på vilket ökad dopaminutsöndring påverkar oss under tonåren är den dokumenterade höjningen av vår känslighet för beroende. Alla beteenden och kemiska substanser som är beroendeframkallande innebär frisättning av dopamin. Som tonåringar är vi inte bara mer benägna att experimentera med nya upplevelser, utan också mer benägna att reagera med en kraftig dopaminutsöndring som för några av oss kan innebära att vi utvecklar beroendesjukdomen. Att t ex använda porr leder till att dopamin frigörs och vi kan känna oss tvungna att återvända till porren för att få mer dopamin. När porrens inverkan upphör klingar också dopaminet av. Vi drivs till att använda mer av den typ av porr som spetsade till vår dopaminutsöndring eller engagera oss i mer extrem porr. Utveckling av porrberoende sker genom ett antal små men viktiga destruktiva val.

2. Ett annat sätt som den ökade driften för att få belöning visar sig hos tonåringar helt enkelt genom en ökad tendens till impulsivitet, där man engagerar sig i beteenden utan att de är genomtänkta. Med andra ord stimulerar impulsen till en handling utan något mellanrum eller paus – utan reflektion. Att ta en paus mellan impuls och handling gör det möjligt för oss att tänka på andra alternativ utöver den omedelbara dopamindrivna impulsen som invaderar våra sinnen. Att stilla impulsen och slappna av tar tid och är energikrävande. Det är lättare att bara agera på impulsen. Eftersom drivkraften för belöning är starkare, mer invaderande och påfrestande än någon annan gång i livet just under tonåren, blir den tid man tar och som behövs för bearbetning – för reflektion och därigenom utveckling av självmedvetenhet – mycket viktig. Om vad vi än gör är ett uttryck för omedelbar handling utan reflektion lever vi våra liv med foten på gaspedalen, utan bromsar. Vi lär oss inte heller vilka vi egentligen är. Här kommer lite information om hjärnbarken: Den goda nyheten är att impulshandlingar kan stoppas – om vissa fibrer i hjärnbarken arbetar för att skapa ett mentalt utrymme mellan impuls och handling. Just hjärnbarken är viktig för utveckling av bl.a. högre tänkande och andra komplexa funktioner såsom minne och språk. Det är ett område i hjärnan som genererar tankar. Under ungdomsåren börjar dessa reglerande fibrer växa för att motverka den överdrivna dopaminutsöndringen i belöningssystemet. Resultatet är en minskning av impulsivitet. Detta kallas ibland kognitiv kontroll och är en viktig källa till minskad benägenhet att utsätta sig för fara. Det minskar också risktagande under tiden som tonåringar utvecklas. Att ”svälta” hjärnans generator på möjligheter till tänkande – dvs att oavsett anledningen inte lära sig hantera livets problem, att inte delta i sociala sammanhang, att inte tillåta sig att ta emot kunskap i skolan, av viktiga vuxna eller genom vänner, att inte läsa en god bok, etc., gör att man inte heller ger hjärnbarken möjlighet att utvecklas.

3. Den tredje typen beteende som bildas av den ökande drivkraften för belöning i tonåringars hjärna är något som kallas hyperrationalitet (hyper-rationality på engelska. Ett slags tunnelseende där man bara fokuserar på det positiva). Vi tittar bara på fakta när det gäller en specifik situation och ser inte den stora bilden. Vi saknar sammanhanget, helikoptersyn, eller överblick. Detta kan innebära att vi lägger mer vikt på de beräknade fördelarna med ett specifikt handlande än på de potentiella riskerna med det handlandet. Studier visar att vi som tonåringar ofta är fullt medvetna om risker och till och med förstorar upp möjligheten att något dåligt kommer att hända. Men vi lägger helt enkelt mer vikt vid de spännande potentiella fördelarna av våra handlingar. Det som händer när det gäller hyperrationellt tänkande är inte brist på tanke eller reflektion (som med impulsivitet), och det handlar inte om ett sätt att försvara att man håller på att utveckla ett beroende relaterat till beteenden eller kemiska substanser. Istället kommer denna kognitiva process från beräkningar som görs i hjärnan som lägger störst vikt vid det positiva resultatet och inte mycket vikt alls vid möjliga negativa konsekvenser. De områden i hjärnan som överväger och värderar minskar helt enkelt betydelsen av de negativa konsekvenserna av ett specifikt beteende. De mekanismer som tonåringar använder för att väga alternativ är partiska till fördel för de positiva resultaten. Slutsatser som oftast dras innebär att fördelarna uppväger nackdelarna väldigt mycket, och det verkar helt enkelt värt risken. När vi tänker hyperrationellt så tänker vi förEtt exempel på detta är om jag tänker köra bil 150 kilometer i timmen och fastnar i hur spännande det kommer att bli. De potentiella nackdelarna – att jag till exempel skulle kunna krascha in i ett träd, eller att jag skulle kunna döda någon annan eller mig själv – minimeras. När vi gör beräkningar utifrån hyperrationalitet, säger vi till oss själva att chansen är mycket trolig att allt kommer att bli bra. Det kan finnas en fem procents chans att jag kommer att krascha men 95 procents chans att jag inte kommer att göra det. Tyvärr bedömer det hyperrationella tänkandet noggrant och träffsäkert sannolikheterna, men det undervärderar också svårighetsgraden av de negativa resultaten helt enkelt därför att det bara finns en liten chans att det kommer att hända. Denna positiva partiskhet kan aktiveras speciellt när tonåringar hänger med andra tonåringar eller tror att deras vänner på något sätt kommer att kunna uppmärksamma sina handlingar. Som tonåring är det de sociala och känslomässiga sammanhangen vi befinner oss i som bestämmer hur våra hjärnor ska bearbeta information. Detta är givetvis sant oavsett ålder, men påverkan av kamrater är särskilt starkt under tonårstiden. Lisas beteende var inte impulsivt – hon hade länge planerat sin kväll utifrån hyperrationellt tänkande.

Sammantaget innebär allt detta att det inte är så enkelt som att säga att tonåringar bara är impulsiva, eller att det bara handlar om ”hormoner” eller ”frigörelse”. Forskning tyder på att risktagande beteenden under tonåren har mindre att göra med hormonella obalanser än med förändringar i hjärnans belöningssystem – och framför allt när det gäller dopaminutsöndring. Detta i kombination med den kortikala arkitekturen som stöder hyperrationellt beslutsfattande skapar den positiva partiskheten som dominerar under tonåren.

Sedd från insidan kan förändringarna i hjärnans belöningssystem under tonåren vara överväldigande och från utsidan kan förändringarna verka som att tonåringar har till och med gått förlorade eller är ”out of control”. Men Daniel Siegel menar att det finns inget fel på drivkraften för belöning genom att engagera sig i nya spännande beteenden och aktiviteter – förutsatt att man kan lära sig att hantera detta driv för att minimera skador på sig själv eller andra. Att kunna känna igen, uppskatta och se det naturliga i de viktiga och nödvändiga förändringarna i hjärnan under tonåren är avgörande för båda de personer det gäller och deras föräldrar. Under tiden som förändringarna sker och i en perfekt värld uppmärksammar de vuxna detta och erbjuder tonåringar stöd och den vägledning de behöver för att lära sig hantera detta genom högre tänkande. Detta istället för att bara kasta upp sina händer och tänka att det handlar om en omogen hjärna som helt enkelt behöver växa upp; eller ”rasande hormoner som behöver tämjas”; eller att förväxla belöningssystemets påverkan på tonåringar med frigörelseprocesser från föräldrarna; eller ännu värre – förväxlar de naturliga förändringarna i hjärnans belöningssystem med olika handikapp som ADHD.

I en perfekt värld får tonåringar det korrekta stödet och den vägledning de behöver för att möjliggöra för dem att utveckla vitala nya färdigheter och den kunskap de behöver och kan lära sig använda för att leda lyckliga och hälsosamma liv. Men i en inte alltför perfekt värld, i en värld därdet finns väldigt lite eller inget utrymme eller ens kunskap om hur man bär sig åt för att hjälpa ungdomar att hitta beteenden, upplevelser och aktiviteter som ger näring till förmågan att utveckla högre tänkande, kommer ungdomen att motverka detta genom att hitta egna lösningar. Lösningar som oftast handlar om att just gå från impuls till handling, som handlar om hyperrationellt tänkande och beslutsfattande – och därigenom att ägna sig åt beroendeframkallande beteenden som porranvändning eller att använda kemiska substanser för att få dopaminutsöndring.