Trots en konstant flod av objektifiering, sexualisering och
exploatering i vårt samhälle finns sexuellt förtryck lite varstans därute. Är
läkning från en uppväxt tid i sexuellt repressiva miljöer att klä av sig naken och
dansa på bordet? Vår sexualitet är ju inte bara en kroppsdel eller bara yta.
Sex är mer än bara ett ting. Många av de handlingar som folk ägnar sig åt för att
komma ur repressionens grepp tjänar bara till att begrava och förstärka det
ursprungliga förtrycket - utan att kasta ett nödvändigt ljus över hur man bär
sig åt för att läka såren. All förtryck leder alltid till förtryckt förmåga
till intimitet.
Ett vanligt klagomål i relationer är att ens partner
är förtryckt och måste vara mer sexuellt öppen och tillgänglig. För mig som
terapeut är detta alltid en röd flagga. Finns det tvång eller ohälsosamma
gränser? Eller håller partnern faktiskt på att förtränga sin sexualitet? Varför
är detta par inte på en plats i relationen där de har tillräckligt med intimitet
för att kunna hitta förståelse för varandra och samförstånd i relationen?
Processen med att genom kommunikation fastställa gemensamma sexuella behov är
där det riktiga förtrycket visar sig. Det berör inte så mycket sexuella
handlingar som förmågan att på ett tryggt sätt dela sin känslomässiga,
relationella och sexuella sanning med sin partner och att få till sig en annan
sanning utan att dömas eller döma.