fredag 9 september 2016

Råd till anhöriga

På Cybersex Detox och DBK Sverige har vi många års erfarenhet av att arbeta båda med sexberoende personer och deras partners (vi är Sveriges äldsta verksamhet för behandling och terapi för sexberoende och sk anhörigtrauma). Vi är specifikt utbildade för att arbeta med anhörigtrauma och sexberoende i USA och medlemmar i ESAT (European Sex Addiction Therapists) – en intresseorganisation för terapeuter som värnar om etik och professionalism.

Ingen förväntar sig att en dag upptäcka en partners hemliga, dolda otrohet. Medan alkoholberoende är svårt att dölja kan sexberoende finnas i hemlighet i flera år. Alla typer av sexberoende- inklusive porrberoende - är särskilt smärtsamma eftersom sveket finns på en djup nivå, till skillnad från alkoholism eller annan drogberoende. Den känslomässiga och/eller fysiska otroheten som finns med i sexberoende krossar känslan av ömsesidigt förtroende och skapar denna känsla av svek. När det är fråga om sexberoende är det oftast just detta svek mot förtroendet i relationen, som har sin grund i konsekvent ljugande snarare än någon specifik sexuell handling som orsakar den djupaste smärta för en förrådd make eller partner. Det trauma som upplevs av den som tvingas leva med en sexberoendes hemligheter och lögner är oftast betydande. Den plötsliga insikten om att en intim partner har levt ett dubbelliv fyllt med sexuell otrohet kan få den sexberoendes partner att ifrågasätta bokstavligen allt som hänger ihop med relationen, oavsett om sveket har varit fysiskt (genom t ex otrohetsaffärer, prostituerade, massage, anonym sex, etc.) eller sker digitalt via nätet (porr, sex via webbkameror, sociala medier, dejtingsidor eller via apps, etc.).

Ibland börjar den som är utsatt för otrohet tvivla på sina egna beteenden och upplever skuld, skam, ånger, självtvivel, med mera. Med andra ord vänder den svikna partnern ibland det som avslöjats mot sig själv, börjar klandra sig själva och tror att de är källan till problemet. De tänker: "Om jag bara hade varit (trevligare, sexigare, rikare, smalare, smartare, mer stödjande, etc.) skulle inte detta ha hänt ." De kan också upptäcka att de börjar känna känslor och farhågor som de tidigare skjutit åt sidan, utan istället valt att tro på de lögner de blev serverade. När detta inträffar undrar de varför de valt att ignorera sina egna skyddande instinkter och börjar ifrågasätta sitt eget omdöme. Ofta oroar sig den utsatta partnern för att de aldrig kommer att kunna återfå det förtroende de behöver för att vara i sin nuvarande relation, eller i ett nytt förhållande.

Partnern till en sexberoende lämnas alltså utan färdplan. Äktenskapet eller partnerskapet och år av samverkan ifrågasätts. Tvivel, rädslor och osäkerhet översvämmar sinnet. Hur länge har det pågått? Vad gjorde jag för fel? Kan vårt äktenskap räddas? Kommer det alltid att vara så här? Sexberoende är inte bara farligt för den som är beroende, utan för hans eller hennes partner också. I processen att ”hantera” en nära anhörigs sexberoende uppvisar många symptom på posttraumatiskt stress. Båda parter behöver hjälp att hantera - och förhoppningsvis återhämta sig från - beroendet och dess effekter.

Sorg är normalt och hälsosamt

Att upptäcka en partners sexberoende ger en djup känslomässig smäll. Sinnet plågas av stress och ångest, av tvivel och ifrågasättande och hjärtat är överväldigat av smärta och rädsla. Medan vissa kan reagera med ilska, kan andra stelna till känslomässigt och låsa sig – kapsla in smärtan. Det finns inget allmängiltigt svar för de som befinner sig i en situation där det man trodde var sant visar sig vara lögner.

Det första man måste förstå är att känslorna - vad de än kan vara – är giltiga. Oavsett hur partnern eller maken kan försöka tona ner problemet eller ogiltigförklara den traumatiserades oro, behöver man tillåta sig själv att känna sina känslor. Sexberoende innebär ett svek på en djup nivå, oavsett om man haft samlag med en verklig person eller inte. För att hantera det som hänt kommer man att bli hjälpt av att tillåta sig själv att sörja.
Om hemmet inte är en trygg plats att hantera sorgen och känslorna, behöver man träffa en pålitlig vän eller professionell terapeut. Försök inte att gå igenom det här ensam, trots alla tabun kring sexberoende och de rädslor du kan ha om att föra upp det som hänt (och det som händer) i ljuset. Om du inte känner dig bekväm med att inviga betrodda familjemedlemmar eller vänner i din kamp, sök vägledning av en professionell terapeut hos oss på Cybersex Detox.

Skydda dig själv

Att upptäcka och konfronteras med en partners sexberoende och de utageranden som hänger ihop med detta är smärtsamt och mycket stressande. Man känner sig lurad, rädd, arg, osäker, ängslig och kanske med känslorna på ytan eller känslomässigt avstängd. Du behöver ta hand om dig. Det är viktigt att du finner utlopp för stress och smärta. Hitta eller gå till platser där du känner dig trygg. Umgås med människor som bejakar och stödjer dig.
Att värna om sig själv innebär också att man inte ska vara polis. Det är inte din uppgift som partner, samtidigt som det tyvärr är många svikna personer som går till den graden av besatthet för att försöka övervaka och hantera den sexberoende. Gör inte det. En sexberoende kan antingen välja att få hjälp att sluta eller inte. Du kan inte vara den förälder som tittar över axeln varje gång han loggar in på Internet eller går in i ett annat rum och stänger dörren. Beroendet måste hanteras och förtroende måste byggas på nytt, men ingen relation kan utvecklas genom spioneri, misstänksamhet eller försök att styra.

Det är klokt för partners till sexberoende personer att söka personlig vägledning och stöd oavsett om den sexberoende samtycker eller inte. Oavsett om personen erkänner det eller inte är förekomsten av ett beroende i hemmet en smitta som påverkar alla i sin väg. Att söka professionell hjälp kan göra att man förstår hur man bättre kan samverka med den sexberoende, hur man kan tänka kring beroendet, hur man sätter hälsosamma gränser och hur man kan hantera situationen på det känslomässiga planen. Ett råd i detta sammanhang: se till att du vänder dig till en verksamhet eller enskild person som har specialistkompetens att arbeta specifikt med de problem som finns i anhörigtrauma. Bra riktmärken är om de är medlem i ESAT (European Sex Addiction Therapists), som är en intresseorganisation för professionella terapeuter som arbetar just med sexberoende och anhörigtrauma.

Många anhöriga ”grillar” den sexberoende för att få information om sina eskapader eller för att få tillgång till konton för att kunna se omfattningen av t ex pornografikonsumtionen. De ser detta som ett sätt att få allt uppe på bordet så att förtroendet kan återupprättas. Den sexberoende som är beredd att tillfriskna bör också vara beredda på att svara på alla frågor som den anhöriga ställer. Frågan blir – ska den anhöriga själv få bestämma hur mycket man verkligen behöver veta? Många anhöriga slår alltför mycket på sig själva eller utsätter sig för alltför mycket hjärtesorg genom att desperat söka all information. Om din make har åtagit sig att tillfriskna och att arbeta mot att reparera er relation, kanske du inte behöver veta alla smutsiga detaljer i beroendet? Kanske detaljerna skapar bilder i ditt huvud som i framtiden kommer att påverka din förmåga att vara intim?

Om det finns en fras som anhöriga till en sexberoende ständigt behöver gå igenom i huvudet är det: "Det här handlar inte om mig."

Beroende är inte personligt och det är inte en produkt av dina eventuella brister. Det är slaveri. Sexberoende personer förslavas i relation till något utanför deras kontroll. Och många agerar inte heller ut sitt sexberoende med glädje eller njutning, de kommer alltid till en punkt där de hatar allt som har med sin sjukdom att göra. Men tvånget gör att de inte ser sin förmåga att säga nej. Detta är de dåliga nyheterna. De goda nyheterna är att det går att tillfriskna. Man kan välja att ta sexberoendet på allvar och gå in för att hitta ett nytt sätt att leva. Ingen sexberoende är dömd att leva ut sina dagar i den hemliga, dolda världen. Alla kan tillfriskna. Effekterna av sjukdomen kan påverka din personlighet och oavsett hur arg du känner dig, försök att komma ihåg detta.

Frigör dig från beroendesjukdomen

Ditt känsloliv kommer att försöka säga dig att detta på något sätt är ditt fel. Du kan börja ifrågasätta din egen attraktionskraft, din sexualitet och din förmåga till självuppskattning. Du kommer att undra hur din partner eller make kan älska dig så lite att han eller hon kan förråda dig. Stopp.
Sexberoende är en sjukdom, ungefär som cancer eller diabetes. Även om det inte är helt fri från personligt ansvar är sexberoende inte ett val man gör. En sexberoende person agerar inte ut som ett sätt att straffa eller försöker skada sin partner. Du måste se sjukdomen för vad det är - en sjukdom som ”konsumerar” din partner, oftast inte med intentionen att medvetet skada dig.
Din partner kan försöka få detta att handla om dig, dina personliga misslyckanden eller misstag som du gjort i relationen. Men det är vanföreställningar och psykologiska försvarsmekanismer som pratar då. En beroende person som fortfarande är i förnekelse är ovillig att erkänna sjukdomens verkliga natur eller ta ansvar för sin del i det. Det handlar inte om dig. Det finns inget du kunde ha gjort annorlunda.

Skaffa hjälp

Ingen går in i äktenskap eller partnerskap med en bruksanvisning som beskriver hur man gör för att hantera saker som psykisk sjukdom, otrohet eller beroende. Du kan inte förväntas veta exakt vad du ska göra.
Många relationer där en eller båda parter är beroende innebär brist på hälsosamma gränser. För dem som kanske har levt många år i cykler av manipulation och beroende kommer det att vara svårt att veta var man ska börja dra riktiga, kärleksfulla gränser. Professionell rådgivning av våra terapeuter på DBK eller program som Al –Anon eller S-Anon kan vara avgörande för att hjälpa en anhörig att befria sig och lösgöra sig från beroendet. DBK ger också utbildning kring olika typer av sexberoende och vad de innebär, för att inte tala om stöd från många människor som "varit där".
Det stigma och skam som sexberoende för med sig hindrar ofta sexberoende personer och deras partners från att skaffa sig hjälp. För att behålla ditt förnuft och få en möjlighet till läkning behöver du komma förbi tendensen att vara tyst om problemet. Som en av Anonyma Alkoholisters ordspråk säger, "Vi är bara så sjuka som våra hemligheter ."

Förlåtelse är möjligt

En partners sexberoende är inte en omedelbar dödsdom för äktenskapet eller partnerskapet. Många par har framgångsrikt arbetat med problemen, tagit sig igenom smärtan och uppnått kärleksfulla, hälsosamma, förtroendefulla relationer med varandra. Detsamma kan vara sant för dig. Med hjälp av DBKs tillfrisknandeprogram och en plan för att fortsätta att ärligt arbeta igenom de problem du ställs inför är det möjligt för ditt äktenskap eller partnerskap att återhämta sig från sexberoendet.

Inga ursäkter eller halvmesyrer

Dock har inte varje historia ett lyckligt slut. Om din partner är i förnekelse eller är ovillig att söka eller ta emot hjälp kan du behöva göra några svåra beslut om din relation.
Var aktsam med en sexberoende partner som påstår att han eller hon fått sitt beroende under kontroll utan hjälp. Sexberoende är en sammanflätning av ogräs under ytan. Att plocka bort de enskilda och synliga bladen är en kortsiktig åtgärd och kommer inte att göra någonting åt de djupa, underliggande rötterna till beroendet. För att göra detta behöver man hjälp av våra professionella behandlare som är specifikt utbildade för att arbeta med sexberoende och som kan tillhandahålla ett pågående program för tillfrisknande. Även deltagande i självhjälpsgrupper som SLAA eller SAA krävs. Acceptera inget mindre, för din egen mentala hälsas skull.

Del 2

Några anhöriga har hört av sig till oss och undrat över varför detta med förlåtelse är viktigt. En kvinna skrev så här: ”Det finns faktiskt saker människor gör mot varandra som är omöjliga att förlåta – och saker som man absolut inte ska förlåta!”.

Jo, visst är det så! Och förlåtelse är en personlig ställningstagande för var och en. Och för att kunna ta ställning är det viktigt att ha information.

Till exempel att man förblir fastkedjad vid en person som sårat eller sviket. Om man inte förlåter och går vidare påverkas hjärnan och kroppen på djupet. Och min erfarenhet är att det inte går att komma vidare om man inte förlåter, oavsett om man är kvar i sin relation eller inte.

Vi har alla varit djupt sårad på något sätt - svek från en partner, än vän som kritiserar bakom ryggen, att bli utdömd av någon i bekantskapskretsen, falska anklagelser av en medarbetare, eller orättvis behandling av en chef eller en förälder. Och ju djupare smärtan är desto svårare är det - och desto längre tid tar det - att förlåta. Ibland vill man helt enkelt inte förlåta. Man hyser agg. Förbittring byggs upp i hjärtat. Man kan börja vårda sveket och som ett resultat blir man fånge i sin smärta. Detta kan gå så långt att man t.o.m. skadar hjärnan. När det gäller de anhöriga till sexberoende personer som söker hjälp hos oss är det många som fått bestående men av sina partners svek.

Det fungerar så här:

Det är naturligt och normalt att känna smärta när någon skadar oss. Den mänskliga hjärnan är också skapad för att hjälpa oss att överleva när vi känner oss hotade. Det kallas ”fight, flight, eller freeze” respons som genereras i vårt känslomässiga centrum, främst förmedlade av två mandelformade kluster av hjärnceller som kallas amygdala.

Amygdala är kopplingen mellan inkommande information till sinnet och de fysiologiska och beteendemässiga förändringar som kopplas till känslomässiga reaktioner.

När amygdala aktiveras ( på grund av hot) börjar en serie biokemiska processer. Binjurarna - som ligger ovanför njurarna - släpper stresshormonet kortisol i kroppen och hjärnan frigör signalsubstanser. De i sin tur aktiverar den del av nervsystemet som kallas det sympatiska nervsystemet. När detta system är aktiverat blir bland annat vår uppmärksamhet mycket fokuserad på att överleva, vårt matsmältningssystem stannar upp, våra pupiller vidgas, våra salivkörtlar börjar fungera långsammare, vårt blodtryck och hjärtfrekvens ökar, och våra muskler gör sig klara för handling. Vår kropp förbereder sig att slåss, fly eller frysa.
Denna process kommer igång oavsett om det är vid verklig fara - om någon verkligen vill skada oss - eller om vi bara uppfattar att de vill göra det.

Att inte förlåta kan hålla kroppen och hjärnan i detta tillstånd av hög vaksamhet och leda till följande ohälsosamma resultat:

• Grubbel: man ger näring till och upprepar det som gör ont i sin fantasi. Detta förstärker negativa känslor och bränner händelsen (händelserna) och smärtan ännu djupare in i nervbanorna. När man inte är fokuserade på en uppgift, kommer den inre dialogen att ofta upprepa den smärtsamma situationen (eller situationerna).
• Paranoida fantasier: ”Fight, flight, freeze” mekanismerna är alltså primära försvarssystem som aktiveras för att vi ska överleva svåra situationer. Om hjärnan präglas in i hög vaksamhet påverkar det vår förmåga till kognitivt tänkande. Det viktigaste är ju att överleva. Den överdrivna vaksamheten kan leda till att man börjar uppfatta hot – även i de mest oskyldiga situationer, händelser, och signaler från omgivningen. Man utgår från att de fantasier och ”nojor” man har om partnern som sviket alltid är 100% sant.
• Minnet försämras: när man förblir inriktade på - eller präglas till - att älta det smärtsamma under en lång tidsperiod (dvs vägrar att förlåta) orsakar kortisol faktiskt atrofi i hjärnan, i synnerhet i minnescentrumet, som kallas hippocampus.
Ordet atrofi kommer från grekiskans atrophia ’brist på näring’. I medicinska sammanhang innebär atrofi förtvining av en cell, vävnad eller ett organ på grund av åldrande eller ett sjukdomstillstånd.
• Förstärkta negativa känslor: långvarig stress och vaksamhet förstärker också amygdalans känslighet och gör att man är ännu mer mottaglig för ytterligare skada och smärta.
• Skadeglädje: Detta koncept beskriver den (mer eller mindre) hemliga glädje vi känner när vi ser dem som sårat oss erfara olycka. Det gör faktiskt att hjärnan producerar nöjessignalsubstansen dopamin. Det känns faktiskt bra att se dåliga saker hända de som vi inte förlåter. Det är motsatsen till att ”be för sina fiender”.

Att inte förlåta håller oss alltså inte bara kedjad till den som sårat, utan det påverkar våra kroppar och våra hjärnor på djupet. Det förändrar vilka vi är på en biologisk nivå.


Så vad kan man göra?


Hos oss på Cybersex Detox hjälper vi partners till sexberoende personer att:

▪ först erkänna smärtan. När vi delar en smärtsam känsla (inte ältar eller gång på gång upprepar det) tillsammans med andra förminskas de negativa känslornas intensitet.

▪ sen bearbeta smärtan. På Cybersex Detox har vi utvecklat specifika verktyg för att hjälpa partners att bearbeta traumat efter avslöjandet (avslöjandena). Här är ett förslag till dig som inte går i anhörigstöd hos oss: 

Skriv en journal. Att bearbeta smärtan genom att skriva ner det kan minska smärtan och hjälpa dig att få bättre perspektiv. Men låt inte journalföring bli ett annat sätt att återupprepa och förstärka din smärta!

▪ och börja välja att förlåta personen. Lägg märke till ordet "börja". Vissa svek eller överträdelser kan snabbt förlåtas. Andra kan ta lång tid att helt förlåta. Förlåtande är en process. Ju djupare smärtan, desto längre tid tar det. Det är inte så mycket att förlåta och glömma. Snarare att komma ihåg det mindre och mindre, att minska dess påverkan på dig som individ.

På båda Cybersex Detox och DBK Sverige har vi en gedigen strukturerad program för att läka eller utveckla relationer. Vårt sk ”parprocess-programmet” är välkänt och hyllat bland terapeuter som arbetar med sexberoende världen över.

▪ Till slut ger vi verktyg för att kunna dela med sig till andra som har upplevt samma slags smärta i våra anhörige grupper.

Att dela med sig och därigenom att stödja andra som lider kommer att hjälpa dig att bli fri.

De som går i våra program för anhörigstöd vet att de är på rätt spår när det blir alltmer ointressant att titta bakåt!





11 kommentarer:

  1. Lätt sagt- men ack så svårt! Släppa taget och därmed riskera ännu mer smärta?! Kontrollera och riskera ännu mer smärta!? Även om det inte är något jag kunde gjort annorlunda eller varit annorlunda så är KÄNSLAN ändå att jag är urusel på ALLA områden. Alla andra kvinnor är bättre. Det är min KÄNSLA! Är det fel av mig att uttrycka det till min man? Ska han "skonas" för att inte bli skammad och bromsad i tillfrisknandet? Ja - han är sjuk - men det gör inte min smärta mindre - snarare större - eftersom det känns som om jag aldrig ska kunna känna mig trygg igen- eftersom han är sjuk. För en frisk människa att förstå ett sådant här beteende är hisnande och nästan omöjligt, det känns som förväntan på mig är att JAG ska var såå förstående och förstå hela tiden. Min enda önskan är att HAN ska förstå vad hans beteende har gjort med mig och oss, så att jag kan sörja det jag trodde var vårt och sedan lämna det bakom mig. Det känns i dagsläget som en utopi.

    SvaraRadera
  2. Hej Kristina

    Tack för ditt mejl! Jag känner inte dig och vet inte vad som hänt (eller händer) i er relation… Men i ditt mejl nämner du 2 alternativ, om jag uppfattar dig korrekt:

    1. Släppa tagit och riskera smärta
    2. Kontrollera och riskera ännu mer smärta

    Jag tror inte att något av dessa alternativ leder till problemlösning. Lösningen är inte att du stannar kvar i smärta och kanske t.o.m. fastnar i det.

    Jag tror att du behöver hjälp att få upprättelse. Jag tror att din man behöver hjälp för att kunna ge dig det.

    Jag tror också att du behöver hjälp med att arbeta med din egen självkänsla och jag tror att du behöver någon form av upprättelse av din man för att kunna arbete med det.

    Även om sexberoende är en kronisk sjukdom innebär inte detta att man inte kan tillfriskna. Många människor världen över gör det varje dag. Kan de, så kan din man - om han är motiverad och med korrekt stöd. Tillfrisknande handlar om att ta ansvar för det man gör (eller gjort), upphöra med detta, inventera hur man skadat andra och sedan gottgöra dessa personer så långt det går, utan att ställa till med ännu mer skada...

    Tillfrisknande handlar inte om att vara ett offer, eller att ens anhörig ska förstå eller skona en från konsekvenserna av sina beteenden.

    Min erfarenhet är att man behöver professionell hjälp av terapeuter som är specialister på sexberoende och anhörigtrauma för att få korrekt vägledning och läkning i en parrelation.

    Jag vill också rekommendera dig att läsa ”Mending a Shattered Heart” av Stefanie Carnes (Patrik Carnes dotter), för din egen skull.

    Känner du att du behöver prata med en anhörigterapeut får du gärna kontakta en hos oss på DBK Stockholm (08-654 00 66 eller info@dbksverige.se) eller DBK Göteborg (031-82 05 16 eller info@dbksverige.se)

    Vänligen,

    Erik Sundby, DBK Sverige

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig så MYCKET i det du skriver
    Min nu fd man har gått i behandling i ett år o kan fortfarande inte möta min ilska eller smärta o tyvärr "lär" sig sexmissbrukarna eller kanske väljer att misstolka terapeuterna när de säger att "din partner är medberoende o du har inte ansvar för hennes känslor utan det får hon ta hand om"
    Det har gjort sjukt ont att fått höra från min då man att "du då du har ju en egen sjukdom att ta hand om o va tråkigt att det bara är jag som ska va ensam förövare i vår familj"
    Detta har gjort att vi inte längre är gifta
    Han fick fint beröm i behandlingen o att han gjorde ett fantastiskt jobb men mot mig hemma fortsatte han bli arg, skuldbelägga o tokiggöra samt att han under hela sin behandling jobbade kvar på sitt jobb där han flera gånger varit otrogen med sin kollega
    Det var ett dagligt trauma för mig när han valde att åka dit
    Det var helt enkelt omöjligt för mig att känna mig trygg nära honom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för din kommentar!
      Som sagt, min erfarenhet är att det som ALLTID ligger överst i "byrålådan" för anhöriga är trauma kopplad till svek och att bli förd bakom ljuset. Även om vi har ett antal verktyg för att optimera läkningsprocessen tar det lång tid för de flesta anhöriga.
      När läkningsprocessen är klar (något så när) är det många anhöriga som kan börja titta på sig själva och se mönster i sina val av partner. En del av dessa upptäcker att de är medberoende, en del upptäcker att de är kärleksberoende, och andra ser att de har en tendens till traumatisk bindning, eller har andra problem - typ ätstörningar eller sockerberoende. Och en del upptäcker helt enkelt att de inte har djupare problem som de behöver gå i terapi för.

      Jag är tacksam att du vågar ställa frågor och kommentera på denna blogg! Jag har en önskan om att fler ska våga göra det. Vänligen, Erik Sundby

      Radera
  4. Blir otroligt glad för ditt svar Erik, det är verkligen så och boktipset är jätte bra
    Jag skulle även vilja rekommendera "your sexually addicted spouce" av Marscha Means. Upprättelsen är enormt viktigt att vi anhöriga får utrymme att utrycka vår historia och alla de känslor den bär på, detta har jag helt saknat från min fd han har skyddat sig bakom att han inte behöver ta detta med mig, allt ska pratas om på kliniken. Men så fungerar ju inte verkligheten livet pågår hemma o männen behöver lära sig den kommunikationen utanför kliniken också, mycket ny smärta o onödiga konflikter hade kunnat undvikas om männen i behandling även lär sig det o att de får terapeuter som vågar ge dem tuffkärlek o verkligen ge dem möjligheten att riva sina försvar
    Som sagt blir glad för ditt inlägg o det ger hopp

    SvaraRadera
  5. En fråga gällande att vi anhöriga inte ska jämföra oss eller tro att vi inte är tillräckligt fina, sexiga mm för att det handlar inte om oss, jag kan liksom förstå att det inte handlar om att jag inte är tillräckligt attraktiv MEN det jobbiga är ju att min fd man har ju faktiskt känt attraktion o sett kvinnorna som attraktiva , detta har vi aldrig pratat om men jag förstår ju att det är så, det som gjort att han gått igång liksom känt sig attraherad o dragen till dem o även varit med samma kvinna flera gånger trots att han känt skam efteråt
    Hur ser du på detta o hur hanterar vi anhöriga den biten att det funnits attraktion
    För det kopplar iallafall jag ihop med känslor "att den personen är speciell" i min fd mans ögon
    Tacksam för svar då detta är ett hjärnspöke för mig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen!

      Det du kallar för hjärnspöke är en vanlig traumareaktion som anhöriga har - att de tror att det de fantiserar om, det som snurrar runt i huvudet när det gäller den som sviket alltid är 100% sant. När det gäller hjärnspöken finns det alltid en viss sanning i dom. De kan de vara 100% sanna, eller 50% Sanna, eller bara 5% sanna. Men hjärnan skyddar sig sjäv och dig genom att utgå från att det alltid är 100% sant. Då slipper du nämligen bli sårad igen.
      Det finns bara ett sätt som jag känner till att komma tillrätta med hur mycket sanning det ligger i ett hjärnspöke. Och detta är genom att kolla upp det hos den berörda parten. Men om man har en partner som inte vågar säga som det är är det väldigt svårt att lita på det den personen säger. Detta är en av anledningarna till varför vi på DBK har det vi kallar för "par-processen". Det handlar om att börja säga som det är och genom detta ge den anhöriga upprättelse.

      Vänligen,

      Erik Sundby

      Radera
  6. Hej igen Erik
    Tack för dina svar
    Ditt svar gällande "hjärnspöken" får mig att inse att det är just så "en reaktion på traumat" . Dessa hjärnspöken "kickar" oftast igång om jag på något vis kommit min fd man nära igen (det kan räcka med en enkel kram eller vänlig o respektfull kommunikation) just då är allt lugnt i mig men när han gått kommer oron smygande, ångest o tankarna skjuter iväg åt alla håll. Jag liksom fastnar i tankar kring hans otroheter o hur han känt när han varit m dessa kvinnor o hur han lämnat ut sin kropp o vår sexualitet t andra, jag mår sämre o sämre o känner ilska, sorg o otillräcklighet. För att stoppa dessa tankar försöker jag intellektuellt att förstå att han varit sjuk, läser om missbruket o letar fakta på nätet. Detta är mitt sätt att dämpa stressen o smärtan
    Jag har funderat mycket på att vi trots att vi ej lever ihop kanske hade behövt en parprocess för att den kanske kan hjälpa mig läka o få upprättelse, men jag är rädd för efter han slutade i behandling (6v intensiv) i nov, har han börjat dricka igen då han reser m jobb, dricker med grannarna o någon öl även själv, han går ytterst sällan på möte, han ingen sponsor o jobbar ej i stegen. Det jag säger är att han käns inte trygg för han känns som en tickande bomb o det gör det svårt för mig att tro att han kommer va ärlig i parprocess.
    När jag däremot helt stänger han ute är dessa hjärnspöken ytterst begränsade o jag är mer i ren sorg.
    Vilket råd ger du mig i denna situation? Jag vill ju bli fri hjärnspöken men det kanske med lugn o ro o självomsorg försvinner?
    Jag går på möten, terapi, varit på 3 anhörig intensiv veckor, har sponsor , tränar mindfulness , känner jag är på rätt spår annars

    SvaraRadera
  7. Hej igen! Jag tror också att du är på helt rätt spår! De strategier du beskriver (självomsorg, mindfullness, att ha en sponsor, etc.) är också det vi rekommenderar!

    Om det är så att du triggas igång i dina traumareaktioner genom att bara träffa personen ifråga, tycker jag du ska titta dig själv i spegeln och fråga "Behöver jag utsätta mig för detta?"

    Om det är så att du MÅSTE träffa personen (om ni t ex har barn tillsammans) tycker jag att du ska ha en plan för att hur du ska kunna göra det utan att triggas. Dvs. vad för beredskap du behöver ha på plats innan ni träffas, vad för beredskap du behöver ha på plats under tiden ni träffas, och vad för beredskap du behöver ha på plats efter det att ni har träffats.

    Allt detta handlar ju om självomsorg!

    Var rädd om DIG!

    Kram,

    Erik Sundby

    SvaraRadera
  8. Stort Tack Erik för ditt svar
    Det hjälper mig och gör mig trygg att få bekröftat att jag är på rätt spår
    Tack

    SvaraRadera
  9. Hej igen Erik
    Hur lång tid kan dessa traumareaktioner finnas kvar
    Jag har levt i från min fd man sedan sep 2014 men bröt inte helt sexuellt förrän jan 2015 då började även min behandling för anhöriga o jag började terapi samtidigt. Hela 2015 var ett smärtsamt år då min dåvarande man gick i behandling men fortsatte gå till sitt jobb där han flertalet gånger varit otrogen. Det tog lång tid för mig att förstå o med hjälp av min sponsor förstod jag att det var ett dagligt trauma för mig att han gick dit. Jag hade svårt att stänga min man ute helt då min längtan o hopp var så starkt. Men när han mars/april 2015 bröt den överenskommelse vi gjort via Parsamtal om gränser för min trygghet o valde att åka iväg på ett event med sitt jobb där han året innan varit otrogen och där kollegan han varit otrogen med på sitt jobb även är där. slogs min värd åter i spillror o jag kämpade med att inte låta han komma nära mig på något sätt, den helgen han åkte kändes det som jag skulle dö.
    Därefter var hela sommaren 2015 hemsk o min dåvarande man fortsatte skuldbelägga, tokiggöra o manipulera mig i vår kommunikation. Hösten vintern 2015 berättade han att han varit förälskad i en kvinnan han varit otrogen med, jag mådde otroligt dåligt över detta då han hela tiden sagt motsatsen jag bad han lämna min lägenhet o att jag just nu inte klarade va nära han då blev han aggressiv o skrek mot mig "ställ för fan inga frågor du inte kan hantera"
    Nu i mars 2016 skickar han sms då han är på resande fot om att hans telefon gått sönder (han lånar någons telefon för att berätta det) jag blir enormt triggad o känner direkt att något inte stämmer, inte ett ljud hör jsg av honom sedan på hela helgen inte EN fråga om hur jag mår eller något.
    När jag kommunicerar detta med han efteråt blir han kort o hård i tonen o ger förklaringar om varför o lägger sedan skuld på mig att det som är jobbigt för han är när jag ena stunden låter han va nära o sen får han inte, inte ens då förstod han varför jag alla gånger stänger han ute o sätter en gräns pga hans agerande men han känner bara att jag är orättvis
    Detta blev mycket info nu men detta är ändå avskalat
    Jag vill ge dig en bild av hur det sett ut för jag anser att jag gång på gång blivit åter traumatiserad och med detta fasit i hand tycker inte jag det är konstigt att min fd man fortfarande triggar mina trauman
    Hur lång tid brukar trauma reaktioner sitta i
    Jag fick diagnosen PTSD i okt 2015
    eftersom min fd man fortfarande reser med sitt jobb, dricker alkohol, ej har sponsor o mycket sällan går på möten (har gjort 6v intensiv behandling) är han som en tickande bomb för mig o trots att jag vet det så blir jag hård mot mig själv att jag "fortfarande" blir triggade, att jag inte kommit längre, att jag borde väl snart känna mindre osv
    Skulle du vilja vara snäll o säga ärligt vad du hör o ser i det jag delar o hur långtid tar trauma att läka?
    Önskar dig en fin söndag kram Sann

    SvaraRadera